Jag ska bli allt det som ni inte får se

Jag känner mig så neddränkt i alla de här sociala medierna. Försöker nog inbilla mig att där finns det fint folk som jag "känner" och som jag kan prata med via nätet. Visst finns det också sådana människor, där.
Men jag fastnar alltid i den här känslan av att det finns en massa saker med den här skiten som ändå inte är äkta. Det är inte på riktigt.
Jag saknar något riktigt.
Och jag har vetat det så länge.

Jag minns hur jag funderade när jag flyttade hit att här skulle det minsann hända saker. Här skulle jag lära känna en massa fina människor, dricka te hemma, prata, pyssla tillsammans, gå ut och dansa. Göra en massa knäppa kompissaker. Men jag kan inte. Jag vet inte hur man gör.
Gråter så himla ofta bara för att jag känner mig ensam. Det tar liksom inte slut.
 
Hur gör man?
Hur lär man känna folk?
Hur gör man för att inte känna sig totalt FEL?
 
Jag klarar inte av tanken på alla de timmar som går på de här sociala medierna. Bloggarna inräknade.
Kanske jag borde börja stänga av igen.

Därför skriver jag nog inte så mycket. Jag fixar bara inte tanken att det känns så.. inte på riktigt.
 
Jag vill börja leva. Ännu mer.
 
Jag ska bli allt det som ni inte kommer att få se.
För jag tänker inte lägga upp allt. Jag vill ha mitt liv i livet.
 
 

Det är

Det är när de rosa molnen speglas i ett av grannens fönster som jag funderar på hur många som egentligen inser meningen med hela skiten. Syftet.
Makt. Äckliga varelser har vansinnig makt.
De har pengar. Stora företag. Pumpar sönder naturen.

Vi såg en dokumentär, om peruanska indianer som fått sitt vatten förorenat av oljeföretaget som slagit sig ner i deras hem. Deras liv är förstört. Så många som dött av föroreningar.
Jag tänker på att oljan, är så mycket.

Så mycket hemskt.
Och den börjar ta slut.

Och kanske slipper jag se de rosa molnen speglas i fönster. När de inte längre finns.
 

Att skämta

Det är studentkväll. En stor del av stans tonåringar har fått smaka på ordet frihet mellan sina läppar. 
Vi kör en av, för mig, världens finaste personer till en fest. Vi kör även en annan, precis lika fin. 
De är mina systrar.
Det finns inte många saker som klår min roll som storasyster. Jag har känt det starkaste av frustration, ilska och ledsamhet när jag sett att någon av dem är skadade eller sårade. Jag har känt den största glädje och kärlek när jag sett att de har det bra, även fast jag är långt borta.

Kvällen är fredagen den trettonde. Vi kör den ena till en hemmafest, utanför är det lugnt. Så som det är i en liten stad, trots studenten.
Hon som tagit studenten kör vi till Harrys vid hamnen. Hon håller sig på benen trots klackarna. Hon är så liten.
Jag ser män runt omkring. Män, som är bra mycket äldre än 19.
Jag viskar för mig själv, håll tassarna borta jädra äckel, henne rör ni inte.
För jag vill att hon ska känna sig fri och lycklig.

Vi åker vidare, till en av mina vänner och går på äventyr.

Senare, väl hemma hos min mamma. Ber hon mig att höra hur min syster har det på hemmafesten och när hon ska komma hem. Hon svarar, säger att: hon kan gå hem, gå och sov ni.

Jag vet, att hon är 21. Jag vet att hon klarar sig själv. Men jag litar inte på alla där ute. Inte om hon går två timmars promenad ensam hem efter en fest. Tyvärr.

Jag ber henne prata med mamma. Då läggs samtalet på. Jag ringer upp och ger telefonen till mamma.
En kille svarar.
Mamma frågar om adressen, var min syster är.

Han svarar inte. Han säger att hon är i rummet brevid och har roligt i sängen.
Han säger detta till min mamma.

Sen läggs det på igen.

Mamma berättar orden till mig och håren reser sig i nacken. Jag blir livrädd. Jag ringer upp.
Killen svarar återigen och jag ryter åt honom: Du din jävla idiot ger genast telefonen till min syrra och ger fan i att säga sådana saker.
Han ger telefonen.

Och jag säger att vi hämtar henne, direkt.

I telefonen och i bilen går samma diskussion runt och runt.

Han bara skämtade.
Han hade trott att det var jag i telefonen.
Jag vet inte ens hur han ser ut.
Vad får honom att tro att det är "roligt" att säga något sådant?

Min syster säger
Alla gråter.
Han är nåns pojkvän.
Han ångrar sig verkligen.

Jag säger: Man måste dra en gräns. Om man är feminist, om man vill tro på ett jämlikt samhälle så är sådana skämt inte okej. Han drev ju om dig, gjorde dig underlägsen. När vår mamma frågade var du var, vilken adress, så svarade han inte annat än att du hade "roligt" i sovrummet. Han svarade inte uppriktigt alls, han gav inte dig telefonen när mamma frågade om dig.

Mamma säger: Man vet ju inte vad sådana människor tänker, om de säger så, vad tänker de då?

Storasyster förstörde verkligen hela festen. Men jag, som storasyster tänker aldrig låta ett skämt gå förbi. Där går gränsen. Och väldigt många behöver lära sig gränsen, för att inte göra mer.



För två år sedan bodde jag långt ifrån min egen lilla hemstad i norr. En dag började en länk till en artikel om en våldtäkt spridas. Våldtäkten hade skett i Örnparken. Mitt i min hemstad. Efter att krogen hade stängts.
Det hade hänt. Trots att människor gått förbi.
Trots att vakter, poliser och andra förmodligen cirkulerat omkring.
Jag blev så förbannad. Förstod inte hur det var möjligt.
Jag skrev: Om hemstaden: VAD I HELVETE VID TVÅTIDEN OCH FAN MITT I STAN?! FOLK MÅSTE FAN GÅTT FÖRBI DÅ? VA? Fan sjukt att man känner sig tryggare här än hemma, så jävla stört. Nä, usch.

Fick en kommentar: "Män i övik får ligga för lite! Just sayin'."

Då slog det mig. Skämten, de är en del av det som bygger upp den här våldtäktskulturen.

Jag svarade: Män som gör sådant är sjuka i huvudet, inget annat. Kvinnor eller män ska aldrig utsättas för sådant som förstör deras liv pågrund av andras behov. Bara din andra kommentar visar klart och tydligt hur samhället ligger till.



Vi måste säga ifrån. Varenda gång. Oavsett om det är din pojkvän, din mamma, din polare eller chef som säger något. Vi kan alltid säga något tillbaka. Ifrågasätt, diskutera och visa att det är aldrig okej.

In i elden

Vi slänger oss själva in i elden. För att vi har varsin röst. Många människor lägger sina egna röster i andras händer. Jag gjorde inte det. Min röst. Den bär jag.

Men vissa, lägger det på andra och det bryr jag mig inte så mycket om, inte förrän de lägger sina röster hos rasister.

Europa, jag skäms. Jag skäms över de 6,4 % som röstade på Sverigedemokraterna hemma i min hemstad Örnsköldsvik. Jag skäms över att det land jag har vuxit upp i, Sverige, där SD där faktiskt fick platser i en union som ska vara öppet. Jag skäms för att Sannfinländarna här i Finland fick 13 % och då även de platser i samma union.

Men, tur, tur att det finns människor som vågar säga något. Som vågar skriva och bilda föreningar. Som vågar säga något till kollegan på fikarasten. Som vågar klistra ett klistermärke på en stolpe med "Nej till rasism". Det kan du också göra, varje dag. Allt gör skillnad. Våga diskutera hemma, med kollegorna, med alla.
 
Och bor du i Ö-vik, så gå med i föreningen som Hannes tänker starta.

Och jag, jag bär min röst. Och med den kommer jag att släcka hatet.

Om tv-tittande

Vi har ingen tv. Vilket nog inte är så jätteovanligt trots allt, många ser ju via datorn.
Jag följer inga program alls, minns inte ens senaste filmen jag såg. Så, mitt tittande är knappt existerande.
Men alltså, jag såg ett blogginlägg, en tjej hade lagt upp alla serier hon ska se, per dag.
Hon hade tre-fyra stycken avsnitt vareviga dag.
   Jag har så svårt att förstå hur man får in tid till det. Självklart, om man har ett intresse i det så sätter man tid för det. Då spelar det ingen roll, det har ett värde.
Jag bara funderar över, hur många som ser alla de där serierna varje dag och verkligen känner att de gör vad de brinner för. Eller är det något om att drömma sig bort?
 
 

Att njuta av sitt liv

Många människor lever i något slags elände. De liksom, inbillar sig, att lyckan kommer sen. Lycklig blir man när man har tjänat ihop alla sina pengar, när man kan ha semester tre, kanske fyra veckor på sommaren, när man har köpt sitt hus eller vad man nu åtrår efter.
Kammebornias Pia har nyligen skrivit det här blogginlägget. Jag tycker verkligen hon sätter pricken över i:et (läsläsläs). Varför, känner människor, att man inte får ha det bra. Nä, alla ska ju jobba och slita och hata sina jobb.
Vilken bitterhet. Det ger mig sorg i hjärtat.

   Jag älskar mitt jobb, älskar att jag jobbar 26 timmar i veckan och inte mer. Jag trivs så bra och vill inget annat just nu. Jag får vara ute minst två timmar per dag, lära barnen om olika saker och vara en del av ett underbart arbetsteam. Jag får ha långa mornar, där jag får ta mig den tid jag behöver. Äta frukost i lugn och ro, fara till stan eller parker, studera, läsa, sy, rita eller vad jag känner för.
  En sak jag vill säga med det är att, vi lever nu och varför då inte leva fullt ut?

Just nu läser jag också Dalai Lama och den buddhistiska vägen av Anna Bornstein. Den ger en så mycket inspiration till livet och hur man skulle kunna leva det.
 
Ta hand om er!
/Ida

Att lyssna på sin kropp

Alltså. Jag har känt mig lite småkrasslig hela veckan. Som ni ändå vet lite så har jag inte lagt mig särskilt bra tider och sovit rätt lite (ca 6-7 h) under de första nätterna när T var borta.
    I onsdagskväll kände jag inte för att ens promenera en kilometer hem från affären, kände mig svag och kände på mig att nu skulle säkert förkylningen slå rot.
Morgonen därpå kände jag mig febrig och sådär, men slängde i mig mat och sov igen. Då kände jag att, okej, nu funkar jag nog. Jag åker till jobbet ändå. Så, jag for till jobbet, sen for jag till skolan och var hemma efter nio nån gång.
 
Igår kände jag mig bättre, så tänkte att ja, jobb igen, kika på baletten och träffa kompis funkar nog fint. Det kändes ändå helt okej och jag var nästan som vanligt. Jag hade dock helt onödigt mycket kläder på mig, vi hade ändå plusgrader och det var så vansinnigt varmt överallt.
  När jag köpte chailatten och hade druckit en del började det dock klia i fötterna. Jag tänkte att, nå jag har nog bara lite väl många lager på mig och ignorerade det. Eftersom min kompis buss skulle komma runt en halvtimme senare beslöt vi oss för att vänta på den. Då köpte jag en mjukglass med godiskross och tog sen metron hem.
 
Nästan framme upptäckte jag att, men shit. Jag har ju utslag på händerna. wtf liksom. Kroppen började dessutom klia alltmer och utslag började dyka upp lite överallt.
   Ringde mamma som alltid när jag nojjar mig över något sjukdoms/hälsotillstånd och frågade om råd. Det kunde bero på förkylningen och dess virus, kombo med massa skitmat (gud vet vad mjukglass och såsen i chailatten är gjort på), för lite vila, allergi. Typ så.

Och sen bara inser jag att, men, så dumt. Varför har jag inte vilat? Varför hade jag så vansinnigt mycket kläder? Varför köpte jag glass och chailatte när jag nästan aldrig annars heller äter sådant?
  Jag vet att jag inte tål citronsyra och undviker det så gott jag kan, men samma morgon hade jag fått i mig det via hallonsylten och förmodligen fanns det något även i det jag fick i mig på kvällen som jag inte tålde. Säkert för mycket laktos, t.ex.

Stackars kroppen, inte konstigt om den reagerade sådär. Man måste lyssna på sig själv och på sin kropp. Inte kanske alltid följa det som är tänkt enligt schemat och "borde" göras. Utan på hur man faktiskt mår.
Så idag, har jag vilodag på riktigt, och även imorgon tänkte jag, sen får vi se om måndagen låter mig ta nya tag.

Ta hand om er där ute!
/Ida

Jag vill bara gråta

Fan, äckliga jävla svin de är som släpper fria våldtäktsmän, hela tiden.
Är så jäääävla besviken på Sveriges rättssystem och på de idioter som tycks sitta och bestämma just över de här rättegångerna.
Jag skäms.
Jag skäms, för att i vårt land växer vi upp med en slags mantel över oss om att Sverige minsann är jämställt.
Vi är långt ifrån.
Så jävla långt ifrån.


Läs mer om det här.
 
 

Min önskelista

Till jul önskar jag att människor köper mer ekologiskt, använder sina mobiler mindre och lite mindre el också för den delen. Stäng av tvn, umgås istället.
Jag önskar att få ha kvar norrlands natur med små byar utan att företag gör om det till vindkraftsparker, för att folk i städerna ska få el. (Skriv under här för att stoppa vansinnet)
Jag önskar att människor lär sig att se vad som finns omkring dem och ifrågasätter det som är svart och vitt.
Jag önskar att samma människor öppnar ögonen, lär sig se sina medmänniskor, göra något så litet som att säga hej eller le. Och att de respekterar sina medmänniskor, oavsett hudfärg, oavsett klädsel och oavsett kön.
Jag önskar att precis samma människor ser på sig själva och känner efter om det de gör känns bra, eller om något kan bli bättre.
Och de människorna, önskar jag, att de inte gräver ner sig i falska idealbilder om hur de ska vara. Hur de ska se ut, vad de ska jobba med, vad det är som gör dem till "fulländade".
Jag önskar att människor håller sig friska och mår bra varje dag.
Jag önskar att människor ser värdet i samspelet med naturen.
 
För, jag ser så många på bussen, i metron, på stan och i sociala medier, som inte bär någon eld med sig.
Deras ansikten är gråa och ögonen blundar.
De har kassar fyllda med varor, men de speglar bara ångest och tomhet.
Jag undrar vad de längtar efter.
Om de vet, att de inte är lyckliga.
Och det är allt jag önskar mig.
Att människor ska få finna sig själva.

På krokiga vägar

Det tar en förbannat lång tid att gå vidare från ett förhållande. Där är det. The one and only truth.
Minnen dyker upp, man minns bra saker, dåliga saker och varenda detalj i vardagen kan plocka upp de här ögonblicken som sitter gjutna i hjärtat, oavsett om man vill det eller inte. Men sen kommer det kanske en dag när den där människan inte längre är någon du känner utan och innan, som du knappt förstår att du känt. Allt är relativt. Det kan också komma en dag när den där människan är en vän och inget annat. Allt kan hända.
 
Men från ett förhållande till något av detta kan innebära hemskt många krokiga vägar. Ville mest bara länka till Niotillfems krönika. Fan så hon sätter orden. Läs den nu, särskilt om du har ett lite ledset hjärta.
 
Ta hand om er!
/Ida

Oväntat på metron

Åh, ni ska bara veta så fint det var idag på metron. De flesta sitter ju där (även jag) med varsin smartphone och är i sin egna lilla värld. Men idag vid ett stopp kom en person in och satte sig framför en annan. De kände inte varandra men den som nyss satt sig ner börjar prata: Moi, mitäs sulle kuuluu? 
Den andra svarar att han bara pratar engelska och den som suttit sig ner försöker prata på engelska istället. De hälsar på varandra och berättar sina namn och nästa stopp ska både jag och han som satt där sen tidigare av.
Han log hela vägen ut ur byggnaden och så även jag. 
 
Så enkla saker som kan göra en glad. Jag ler mot alla jag möter nu för tiden och ofta får man leenden tillbaka.
Prova du med, gör nåt oväntat och fint imorgon, eller varför inte redan ikväll? 
 

Begränsningar och viljor

Jag tror på att varje situation är unik. När jag träffade Sven hade jag gjort slut med L samma dag. Men jag och L hade ständigt tjaffs, vi gjorde inget tillsammans och allt var helt enkelt hemskt rörigt. När jag och Sven gjorde slut var det väldigt abrupt och efter 2 och ett halvt år tillsammans, ett år på distans och ett år boende under samma tak. Han kände mig och känner mig utan och innan och vi kunde prata om allt. Det går inte att jämföra med vad jag och L hade. Ett år, vilket vi under det redan gjort slut fem gånger tidigare och ingen av oss kunde prata med varandra om någonting. Däremot kunde många ändå tycka att det gick fort med Sven, bara för att enligt mallen så träffar man inte någon ny snubbe på en gång oavsett hur man har haft det innan och över vad man känner. Varför dömer vi efter mallar?


Människor puttas in i ett samhälle där saker är rätt eller fel, antingen eller. Det finns inga mellanting, det finns inte ett allmänt okej, som betyder mer ”det bara är”.
  Sen i början av maj, när jag och Sven gjorde slut har jag pratat väldigt mycket med min familj och med mina vänner. De har lärt mig så mycket under den här tiden och jag har fått en djupare förståelse för våra relationer sinsemellan.

Det har nämligen varit lätt för mig att halka ifrån detta under de här åren då jag ständigt haft en pojkvän. Sist jag var singel var jag 17 år, idag är jag 21. Under de åren har det helt klart hänt en del som jag inte riktigt hunnit reflektera över på samma sätt som jag kanske skulle ha gjort om jag varit utan pojkvän. 


Något som jag pratat mycket om med mamma under den här tiden är hur olika människor uppfostras och då automatiskt hur hon velat uppfostra oss.

  Mamma har aldrig velat jämföra oss. Hon har bara accepterat vilka vi är och vilka vi vill vara, till en viss gräns förstås. Det finns alltid gränser, undermedvetna som medvetna. Det kommer man inte undan. Men man kan själv påverka vart de går, och hur mycket man begränsar sina medmänniskor med ord, blickar eller sitt eget beteende. 

Om man skulle titta på mig och mina systrar. Se hur vi pratar, klär oss, vad vi bryr oss om så kan man se tydligt att vi är individer.
Jag är så tacksam över detta. Över att mamma alltid låtit oss klä oss hur vi vill (trots att jag ville ha jeanskjol och vanliga jeans till) och att vi alltid har fått öppna våra hjärtan över livets alla under och dunder.
Hon har inte heller velat säga ”du är så fin, du är så duktig” osv.. För hon tror på att varje människa är sig själv, att denne har sitt eget och att det ska bara vara så. Ingen jämförelse och inget som ständigt måste påpekas.
Jag tycker det är en så himla häftig och härlig känsla, att alla faktiskt skulle kunna vara sig själva, utan krav från omvärlden. Vi behöver inte ständig bekräftelse, vi behöver bara bli respekterade och accepterade. 

Jag vet att mamma älskar mig ändå. Jag vet att hon är stolt över mig och det jag gör. Jag vet att hon alltid kommer finnas där för mig, hur jäkla dumt allting än skulle kunna gå.

Men vem är man då, om man är sig själv? Jag har aldrig riktigt förstått vad som är så svårt med det. Jag bara är, som sagt. Men alla människor påverkas av sin omvärld, även jag. Det ena leder till det andra, helt enkelt. Det bygger upp en. 
Så, vem man är.. Nå, då kan man enkelt börja med vad man tycker om. Sedan, vad man tror på, vad man vill göra och om man skulle vilja vara en känguru eller en val i nästa liv. Allt sådant bygger upp oss och dem vi är. Och det är de här sakerna som gör oss till dem vi är. Däremot är det inte så lätt alla gånger att följa sitt hjärta och det man verkligen vill på grund av rädslor av olika slag.

Tänk om man inte hittar ett jobb, ett boende eller nya vänner. Tänk om man förlorar det man har, bara för att följa det man drömmer och vill. Vad är det för "barabarabara" drömmar och viljor?! 
Hur känner man då när man sitter där om tjugo år och inser att alla andra styrt en?!! 


Nä fy, jag avskyr när människor ska begränsa varandra, på grund av rätt och fel, svart och vitt. Sådant kan göra mig riktigt förbannad faktiskt, att se personer som inte får växa för att andra begränsar dem. Man ska göra si, man ska göra så, det där är fel!!! det där är okej, det där är rätt.
Lägg. Av.

Även jag begränsar andra, vi är alla en del av den här sorbeten. Men jag försöker att tänka på det och att hela tiden motverka mina fördomar. Åtminstone inte följa dem fullt ut, låta dem ta över.
   Och inte säga åt folk hela tiden vad jag tycker om deras utseenden eller kommentera det de gör på ett dömande sätt. Allt vad människor gör är bra om de själva mår bra utav det, MEN, inte om de skadar andra medvetet. Aldrig. Det tror inte jag på i alla fall.
Man har dock alltid sig själv, man behöver inte inkludera andra för att skapa något om inte andra vill det. Det är en knepig balansgång sådant där. Men nå. 

Att följa sitt hjärta låter hemskt klyschigt, men det är faktiskt så enkelt. Man måste bara följa sitt hjärta hela. jävla. tiden. Lyssna, känna efter i magen, tro på det man vill göra och inte trycka ner andra under tiden. Då kan man göra vad tusan som helst och klara det. 

Ta hand om er och följ era drömmar idag!

/Ida 


Om Örnboet och kulturen.

I FBflödet dök det här upp och det känns lite som en bekräftelse på det man vuxit upp med. Att staden är genomsyrad med ett ointresse för kultur. Som det nämns i artikeln har personer som arrangerat evenemang haft det svårt att få folk att helt enkelt dyka upp.

Jag måste flika in det här och säga att jag är oerhört tacksam över er som jobbar för att lyfta fram musik, konst, dans, teater och andra kulturyttringar där hemma. Tack vare er har mitt hjärta funnit glädje och tankar många gånger och det behöver även många andra hjärtan. Så, tusentusen tack!

Så, tillbaka igen. Hemma i Ö-vik finns det väldigt ofta ett grundlläggande gnäll. Det händer ingenting, säger folk. Och när det väl händer någonting är det få som vet om det eller ens tar sig dit om de vet om det. Men detta är inget som är speciellt för lilla hemstaden, utan jag har även pratat med folk från andra städer som uppfattar att samma grund finns i deras egen stad. Jag funderar nu vad det här beror på.
Varför finns det en ytterst liten eller ingen nyfikenhet inför kulturevenemang?
 
Det här citatet tyckte jag var intressant för detta:
- "Studien bekräftar att det finns en stark koppling mellan kultur och tillväxt. Dessutom fungerar kulturen som en indikator som visar på platsens öppenhet och tolerans. Den säger oss någonting om stadens karaktär och om vilka som bor där" säger Charlotta Mellander i ett pressmeddelande.
 
Så, det gav mig en tanke om att: nå, så många av Ö-viksborna är lite instängda och har inget intresse av att ta del av andra kulturyttringar än hockey och radiospelade svenska artister?
Lite spännande tanke.
 
Vad är det då som gör att det är såhär och vad säger det om människors övriga tankar om andra kulturer än deras egen?

Och vaddå, borde då alla som sysslar med kultur i boet bara lägga av? Verkligen inte, tvärtom!
För att öppna människors ögon och hjärtan behöver vi lyfta fram saker ännu mer.
  För mig är olika kulturyttringar ett sätt att kommunicera och jag tror att för varenda konsert, utställning och föreställning jag går på så blir jag lite rikare som människa. Därför går jag också på så många olika sorters evenemang som möjligt, att inte bara gå till det som jag själv är intresserad av ger mig också helt nya inblickar.
Så ja, jag har varit på några Modomatcher jag också.

   Jag minns fotoutställningen Ecce homo och hur det fick människor att rasa i lilla hemstaden. Ojojoj, this is art, open your mind. Jag tror att Ö-viksborna behöver vakna upp lite, se världen omkring sig och lära sig att betrakta den, för att finna att mångfald berikar mer än vad den begränsar. 

Och jag tänker på alla de som lyfter fram just mångfalden och olika kulturer i Örnsköldsvik och återigen är jag så tacksam för deras hårda arbete. Ni är grymma!

Ta hand om er och besök minst ett kulturevenemang den här månaden.. veckan!
/Ida

Att inte dricka alkohol

Jennifer Stroud har skrivit ett attans bra inlägg där hon verkligen sätter fingret på varför hon och många andra inte dricker, inklusive mig själv. Här kan ni läsa det. Göre!

"Det är ett fritt val. Vi är individer som ska få fatta beslut över vårt egna liv och vår egna kropp. Den rätten frånsäger jag ingen, aldrig. Men, handen på hjärtat, hur många femton-, sexton-, sjuttonåringar (eller t om vuxna) känner sig tvungna att dricka alkohol på fester för att passa in? Hur många känner sig utanför om de väljer att inte dricka? Hur många har inte fått höra ”men kom igeeen, klart att du ska ha ett glas!” om de avstår? Man måste vara jäkligt stark för att kunna stå emot något som är så hårt inrutat i samhället, ha skinn på näsan och tro på sig själv som individ. Så blir alkoholkonsumtionen verkligen ett medvetet val då? "


Jag spottar inte på dem som dricker, utan är med på fester ändå. Dansar lika mycket, ropar lika mycket och gör vad tusan jag känner för. Människor gör som de vill.
 För mig har alkohol aldrig varit en del av livet bara, åtminstone inte en bra del.
Jag har aldrig druckit en enda öl och i min familj har alkohol bara varit något som tagits till under dystra stunder.
  Självklart har folk varit på emellanåt att jag ska smaka. Min första pojkvän köpte t.om. cider åt mig för att jag skulle prova. Jag drack inte dem, alls. Jag har funderat många gånger på varför det störde honom så mycket att jag inte drack och hans anledning var att jag var lite tråkig utan. Men hur kul var det då sen då när han själv drack och mådde så jävla dåligt att vi isolerade oss från de andra för att han ville kräkas?
  En annan person sa i början av en fest: Det är en social grejj. Hen var sedan mest off resten av kvällen, stod ute i januarikylan och stirrade ut i mörkret. Socialt va?
  Visst, man tar och dricker till middagar, fester, blandar drinkar och shots och visst kan det vara trevligt utan knepiga situationer. Men är vi människor verkligen så okapabla till att umgås att vi behöver alkohol för att kunna vara sociala?
 
 

Citatmåndag

"We must be our own before we can be another's.' - Ralph Waldo EmersonBob Dylan quoteChoose
Love it!Positive affirmations.  Make your dreams happen.  ^James Print. . . what you were meant to do.
  .

Vem skulle du vara? Och vad skulle du göra?

Det senaste året har jag börjat ifrågasätta konsumtionen. Den ständiga jakten på förbättring i våra liv. Jag ser det eftersom jag själv varit där. Jag har velat ha saker, ofta för att jag tänkt mig att de ska passa vissa situationer. För att det ska bli så mycket enklare, bättre, finare.
 Jag har impulsköpt som ingen annan och jag gör det fortfarande emellanåt. Även om det bara är på second hand sedan ett bra tag tillbaka.

Det är inte fel. Jag tror inte på en svartvit värld. Jag tror inte på rätt eller fel, alla händelser tycker jag ska ses i sitt sammanhang. Men saker har alltid konsekvenser, bra som dåliga, som mellanting. 
  Däremot tror jag att många människor inte reflekterar överhuvudtaget på varför de köper så mycket. Varför ska ting behöva betyda och ta en sådan stor plats i våra liv?
 
När jag var fjorton år hade vi en vikarie. Hon sa att: ungdomar, vet ni vad, hur ni än gör med era liv, res ut i världen och upplev saker. För att äga ting, det tappar alltid värde. När jag var ung åkte jag de finaste båtarna och de dyraste bilarna. Inget av det har jag kvar.
  Jag kan med all säkerhet säga att det hon sa då har påverkat mig sedan dess.

Jag ser det ännu tydligare nu när jag har alla mina ägodelar i ett enda rum. De skänker mig mest ångest. Jag måste hålla reda på dem, gå igenom dem, är rädd för att förlora dem och de tar plats. Ändå minns jag förmodligen inte hälften, om jag ska plocka fram i huvudet allt jag äger.

För att kunna konsumera behöver man oftast pengar.  Vad motsvarar pengar? Tid?
Vi lägger ner vansinnigt mycket tid på att följa vad samhället berättar för oss är den enda vägen; utbildning, jobb och sedan tankar om ett liv. Många tänker att de ska göra det och det och det när de har pengar. Då, äntligen.
Jag är likadan.
Men hur många timmar måste vi jobba för att få göra det vi vill?
Man har fem veckors semester och en jädra massa helger. Men, gör det oss till fria människor?
Kanske.
Förmodligen inte.

Och vad gör vi med pengarna?  Vi reser litegrann, köper en jädra massa till hemmet för att det ska vara lättare och smidigare, köper en ny tv, köper en jävla massa kläder och släpar hem skönhetsprodukter fyllda med syntetiskt skit.
Allt är förstås relativt, men det jag vill komma fram till är att jag tror att människor som ständigt är bundna till arbete och till kraven för konsumtion gör just det. De konsumerar, för att de tror att det hör till och gör dem lyckligare. Man har ju ändå inte tid att resa runt någon månad.. 
Och vad gör alla pengar på banken om hela systemet kommer att skita sig inom tio, trettio eller femtio år. Var det värt tiden vi lade ner på att tjäna dem då? 
Sen finns det ju människor som vill leva just såhär, med heltidsjobb och prylar. Jag säger inte att det är fel, alla har sina vägar och drömmar. Men jag undrar hur många som kanske är bundna till att tro att det är det som kommer göra dem till lyckliga människor, fast de innerst inne vill något helt annat. Att de bara inte vågar.

Hur många har inte ett jobb, bara för att ha ett jobb? För att vi tror att det är enda vägen?
Ibland frågar jag vad människor vill göra just nu, vad de har för mål. Sedan jämför jag de svaren med de svar jag får när jag frågar: Om du hade 3 miljoner då, vad skulle du göra då?
Svaren har hitills alltid varit olika. På första frågan är svaret bundet, efter jobbet, efter karriären, efter kraven. På andra frågan är svaret fritt och jag skulle vilja påstå mer äkta.

Därför frågar jag dig nu, vad skulle du göra om du hade 3 miljoner och vad är det som egentligen hindrar dig från att göra det just idag?


Nudda den - om att växa och om det jag tror på

Under de senaste två åren har jag haft väldigt mycket tid för mig själv. Jag har läst mycket om saker på nätet, funderat över olika åsikter och om var de kommer ifrån, diskuterat med nära och kära och mindre nära människor. Jag har vuxit som människa och lärt mig följa hur just mitt hjärta vill gå. Egentligen hade jag inte reflekterat över den här gränsen av förståelse för omvärlden om inte jag och S gjort slut.
För det är nu jag märker skillnader, i hur jag hanterar problem, tankar, funderingar, drömmar och mål.
På sätt och vis har jag alltid gjort tillräckligt, jag har alltid klarat skolan och övriga sysselsättningar, kanske inte perfekt, men ändå tillräckligt bra. Trots osäkerhet och skitsnack på mellanstadiet, trots självmordstankar på högstadiet, trots mammas psykos på gymnasiet, trots allt. Det har aldrig varit något problem, trots nätter då kudden varit fylld med tårar på båda sidorna, trots dagar i skolan då jag till slut bara brister i gråt, trots att jag inte alltid haft lust att äta, trots att inte en enda känsla kunde gräva sig fram på dansen. Jag har alltid klarat mig igenom saker. Med mina närmaste förstås, tack ni fina.
  Men jag kanske inte alltid har reflekterat över vad som egentligen hänt och sett kopplingar till händelser. Att förstå själva problemet på ett annat plan och ge det tid. Det här är lite svårt att förklara, men kanske ni kan räkna ut vad jag menar.
Under de här två åren har jag lärt mig att se under ytan av samhällsideal, vara källkritisk men inte misstänksam, att göra det som känns bra för kroppen och för själen utan snabba lösningar utan med rätta lösningar, att det går att lita på en människa fullt ut och att alltid vara ärlig mot denne, att inte låta sig själv vara nere som en rutin och bara tro på en enda väg för det bara låser en själv.
Jag tror det är det som många människor mår dåligt över, att de är låsta, utan att de själva vet om det.
Men det tar tid och det krävs en hel del tålamod för att bryta sig lös. Att nudda bubblan.

För mig har det alltid gnagt i mig att följa det som känns rätt. Att alltid vara den jag är och stå för det. Jag har sällan haft problem med det, förutom när jag låtit andra människor trycka ner mig, förstås. Det har självklart tärt på mig som på alla andra. Hur vi ska se ut, hur vi ska uppföra oss och helt enkelt vilka vi ska vara.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen, media matar oss med ideal och vi matar varandra med hets över allt möjligt också.

Jag minns själv att jag var nojjig över magen, näsan, benen, håret på dem, vad jag sa, hade på mig och allt möjligt. Men ändå försökte jag putta bort de tankarna, det var dock svårt när man ständigt var omringad av andra i samma ålder, som hade ögon som kunde ge blickar. Man kände sig ständigt "övervakad" och man var rädd för att inte bli accepterad och respekterad.

Men sen skulle jag flytta till Finland. Min hud var hemsk, men jag hade bestämt mig för att vara utan krämerna, ville inte ha dem på mig, jag hade börjat bli mer medveten om vad de innehöll osv. Till slut gav jag upp, hade krämerna och huden blev sakta bättre och jag flyttade. Lämnade Ö-vik, kompisarna, familjen och pojkvännen. Jag bodde ensam hos en främmande familj och i en rätt så främmande miljö.
   Då började jag läsa och jag blev väldigt insatt i nopoo vilket ledde till en källkritisk syn mot företagen som skapar produkter för hud och hår. De ljuger rakt i ansiktet på folket, för att hålla uppe människors krav om ideal och deras ständiga kamp för att nå dem så att de själva kan tjäna stora pengar på att sälja vatten och okända kemikalier.
  Jag slutade med krämerna, totalvägrade och till slut, fann jag andra vägar för att få vara utan eksem, med bra mat, vatten och att leva utan stress och orosmoln.
Jag skulle snart upptäcka att företagen som lurar folk vareviga dag för pengar, hängde ihop med mycket annat.

Just då insåg jag något och ju mer jag läste, desto mer lärde jag mig om vad jag tyckte och tänkte om det rutinmässiga livet som vi lever i.
  Eftersom jag alltid haft det lätt i skolan, trots problem i övriga livet, har jag alltid haft svårt att förstå vad många gnäller över. Vad är det som gör saker så svåra att göra? Självklart finns det många anledningar, en tror jag är att skolsystemet inte passar alla. Att vi i dagens samhälle tror att det bara finns en väg att gå, att det är det enda rätta, gör det svårt för alternativ. Normen är att gå i skolan, skaffa ett jobb och därefter göra det 40 år med några veckors semester per år.
  Jag ser det här omkring mig, hela tiden. Jag läser om människor som inte längre har tid för sin familj, utan att de får vara glada över helgerna. Jag läser om människor som sökt jobb i flera år och som känner sig misslyckade. Jag läser om människor som hatar att sitta på sina arbeten, som skulle göra nånting helt annat bara de hade pengar. Jag läser om sjuka människor, som äter skit, men gör det av gammal vana eller av ett förtroende för myndigheterna. Jag läser om människor som vill gå ner i vikt och provar alla möjliga dieter. Jag läser om människor med hudproblem, som inte blir bättre hur dyra krämer de än köper. Jag läser om människor som mår dåligt över att de inte kan köpa det de vill. Jag läser om människor som får cancer, diabetes, fetma. Jag läser om människor som är beroende av sociala medier och jag ser hur de blir mer och mer inlåsta i sina egna bubblor. Jag läser om ett Europa som skriker ut att vi måste konsumera mera. Jag läser och blir alldeles ledsen och förbannad i hjärtat.

Varför är vi så låsta? Varför tror vi bara på en sak?
Varför tror vi att håret inte blir rent utan schampo, varför tror vi att vi måste använda rengöringsmedel till köksbänken, varför tror vi att vi behöver alvedon när det egentligen kanske är vätskebrist, varför köper vi halvfabrikatsmat och tror på att allt är säkert och kollat, varför köper vi saker för att fylla ut våra liv med, varför gör vi inte det vi känner för, varför låter vi andra styra oss, varför umgås vi inte längre med varandra, varför gör vi saker vi inte vill, varför känner vi oss värdelösa utan utbildning och arbete, varför tror vi att vi måste ha ett fast jobb, varför inbillar vi oss att vi är lyckliga när allting tyder på att vi inte är det?

Min vän sa att det är för att kulturen är så. Den bara är.
Men en kultur, är något som vi människor själva skapat, en kultur är något som hela tiden formas och det är bara vi som kan förändra den. Hen har inte vågat riktigt släppa taget och jag tror att det är svårt att göra det också, om man inte vågar eller orkar. Man behöver inte det heller, men jag tror att många skulle må bättre om de lät sig själva tänka efter lite på vad det är som egentligen sker i deras egna liv och i omvärlden. Ifrågasätta sina mönster om man nu mår dåligt, och kanske dubbelkolla, mår man verkligen bra? Vad skulle man vilja göra annorlunda och vad är det som hindrar en? Vad hindrar just dig från att vara där du vill vara idag? 

   För mig tog det två år och under den tiden hade jag en människa jag litade fullt ut på, som tog mig för den jag var och som lät mig vara den jag ville vara. Som lät mig prova mig fram, som fick mig att inse saker, som lyssnade när jag berättade om mina tankar. Jag är evigt tacksam för det.
Är också glad över alla diskussioner jag har fått ha med vänner, familj, kurskamrater och andra. Numera försöker jag ta till mig av vad andra har att säga, jag tror att människor har mycket att ge varandra. Ett samtal ger alltid en kunskap på ett eller annat vis, om den så är för att kvarvara ett redan existerande faktum eller för att ge nya infallsvinklar och insikter. 

Eller vad tror du?
 

Att inte vara en del av något längre

Under mina tonårsår köpte jag ständigt nya kläder. Hela tiden. Alltid på rea, för det var ju billigt och bra. Man kikade på lapparna: Made in Bangladesh, India osv. Men hade inte en tanke på dem som gjort kläderna åt en. Bara för att köpas, användas, inte slitas riktigt, men ändå bytas ut. Nytt, nytt, nytt. Nya mönster, ord, material och framför allt den där känslan av förnyelse, för en själv.
Förra veckan var jag på H&M. Tog i de nya klänningarnas maskingjorda spetsar, mådde illa över de slitna jeansshortsen, kände doften av kemikalier, skrattade åt kroppsprodukterna med "arganolja" (sådär.. 0,05% kanske?) och fann även en del inspiration till egna idéer.
  Jag hamnade till slut vid en strumplåda med en himla massa rea. Glittriga blå strumpor, batikfärgade, mjuka och mysiga ena, med cyklar, allt ihopblandat, lossnat från sina förpackningar. Jag funderade på att köpa några och i huvudet gick tankarna, vad ska jag med dessa till? Jag skulle kanske känna mig glad, men jag har strumpor så det räcker. Jag hade ju bojkottat den här affären? Skulle jag fortsätta med det eller låta impulsen avgöra? 
Jag lät bli, för jag vill inte stötta H&M överhuvudtaget. Inte heller genom att köpa ekologiska kläder eller något "give water" märkt plagg. De vill tjäna pengar och bara lätta våra hjärtan lite med ekobomull och några lappar för välgörenhet, samtidigt som de utnyttjar människor och gör dem sjuka för livet.
Nej, jag fortsätter köpa Second Hand och slita ut kläderna på riktigt innan jag handlar något nytt.
 
 
Only we can change this world. And we have to do it now. 
  

Citattisdag

Wow .
 .Fab.com | Monotony
 Word.Bob Dylan

Alla källor finnes som vanligt på Pinterest

Att göra slut och vandra på sin egen väg

Det händer ibland. Att man är lite sådär nykär igen efter 2 år tillsammans. Man tror att det ska ordna sig och bli sådär superfint igen, att vägarna ska slås samman igen och följas åt.
  Men när det fattas en liten flisa, som fastnar under skinnet och river till är det inte alltid så lätt att bara kämpa och ordna allting. Ibland kanske det är bättre att låta bli. Och den här gången bestämde vi oss för att låta bli. 
   Jag har gråtit alldeles för många nätter för fina killars skull och även för dumma ena och försöker nu ta detta relativt med ro. Vi har ju ändå beslutat det här tillsammans.
  Klart att jag ändå gråter i kudden och när jag går igenom stan, vilja riva och slänga sönder alla foton och dess ramar, bestämmer mig för att äta clementiner och yoghurt till lunch, dör av tanken på honom med någon annans händer i sina, vilja kräkas men låta bli, sover hos finaste vännerna och säger samma sak om och om igen tills maten tillslut försvunnit på tallriken. Det är liksom, så det blir. Man har varit varandras pusselbitar och när bitarna inte längre går ihop, utan kanske är lite nötta, så.. blir det så. 
Nå, jag tänker inte berätta så mycket mer här, ni som undrar kan fråga, istället för att gå på rykten och föraningar. 

Men jag tänkte dela med mig av fina saker som lite hjälp på vägen för sådana här stunder. 
Jag har gjort en liten spotify-överlevnadslista, börjar smått med, fansjävlaskit och övergår till jagklararmigsåjävlabrautandig. Här har ni den: När det bara är du kvar. Min personliga favoritlåt i den listan: Thomas Stenström – Skall aldrig mer få bränna mig 

Så jävla bra text: 
Hela mitt liv så har jag väntat
på att någon ska ge mig den där känslan
har famlat och ramlat på alla sätt
men faller jag nu så ska jag landa rätt
jag har suttit uppe hela natten snart
ju mera jag tänker blir allt underbart
jag knyter min hand och trycker allt jag kan
fyller bröstet med luft och håller andan
fyller bröstet med luft och håller andan

Jag minns alla åren som jag glömt bort
även fast dem gjort ont så har de hjälpt mig nått
jag spelade hårt och slog på allt som fanns
fast där inne fanns pojken och hans värld brann
jag kommer aldrig släcka elden
så länge jag lever ska jag vakta den
den blir större och större och jag lovar dig
att den aldrig mer ska få bränna mig
att den aldrig mer ska få bränna mig

aldrig mer få bränna mig
ska aldrig mer få bränna mig
aldrig mer, ska aldrig mer få bränna mig

Att knyta näven och hålla andan brukar jag då göra. Prima för välmåendet, lite svårt att förklara. 

Och självklart Don't you worry child
Don't you worry, don't you worry child
see heavens got a plan for you
don't you worry, don't you worry now

There was a time, I met a girl of a different kind
we ruled the world, I thought I'd never lose you out of sight
we were so young, I think of her now and then
I still hear the songs, reminding me of a friend


Sen är det två fina inlägg jag tänkte dela med mig av. Först en riktig jävla överlevnadsguide: Niotillfems att komma över någon inlägg. Och sen Florencevalentins lilla guide också.

Ja. Det var det jag ville säga ungefär. Glöm inte att Pinterest är peppsidan för alla känsloväder. 
 
Amenthree things matterA relire. Encore et encore.
 Moominpappa has climbed up a treeWe can't spend our lives waiting to live.


Ta hand om er och era hjärtan och det viktigaste, följ dem.
Nu ska jag sluta sitta här inlindad i badlakanet och duscha. Sen söka skola, livet fortsätter, på ett eller annat vis. 
Hajs!
/Ida

Tidigare inlägg
RSS 2.0