Flödesskrivande

Jag skriver. För att jag alltid har skrivit. Och jag kommer nu ihåg att skrivandet kan vara min tillflykt, där saker kan få bli sanna igen fast de egentligen inte är det längre. Därför ska jag redigera den där boken och sen ska jag låta den gå, singla över vågorna och låta den dränkas. Tyngas ner av vattnet. Därför ska jag ge allt jag har på det. För att jag trodde på det.

För att alla andra trodde att jag ville ha pengar. Vad är pengar värt när det finns hav.

Och jag trodde på alla de gånger du sa. Att jag var. Den. Enda.
Det som du ville ha.
Men jag svek dig. Och jag var lätt att byta ut.
Vilken förbannad jävla tur att jag fick se det. Hur lätt det var.

Att låta mig åka tåg iväg, trots halsont och feber. Undra om kroppen visste. Visste den att du skulle lämna mig samma kväll? Hade den nån aning.

Du ville inte ha mig. Sa åt mig att fara. Och det var sista gången jag satt brevid dig i bilen.
Volvons brummande for iväg.

Och jag skriver i snön. Vad är kärlek.
Vad är kärlek.
När jag kunde lämna dig.
Och vad är kärlek,
när du lät mig göra det.

Tåget tog mig bort.
Du letade efter en annan sort.
Men du valde samma hårfärg.
Och du lät henne ta del av dig samma natt.
Sen sa du att jag hade gjort samma sak.
Han fick aldrig komma in till mig.
Gjorde vi ens nåt sånt.
Jag minns inte.

Dagen efter var det bara så.
Att helvete, så jävla svart vägen blev ändå.

Men jag målar.
Gör färdigt mina projekt. Jag vandrar femton mil, med honom vid min sida.
Hon är vid din.
Men du läser mina dikter och trycker på hjärtat i det vänstra hörnet.
Om mitt hjärta bara kunde. Om det bara kunde utrota dig.
Men kärlek kan inte förgöras.
Aldrig.


04Syyskuuta14

Bakar äppelpaj mitt i natten, för vill ju inte slänga de fem ledsna äpplena på bordet. En halv kasse som blivit dåliga räcker för idag. Doften av kanel och vanilj sprider sig i lägenheten. Om jag blundar kan jag låtsas att vårt hem inte är så värst stökigt ändå.
 
Världen är så trasig. Och han säger, att det är jobbigt. Det är jättejobbigt att inse sådana hemska saker som jag går igenom just nu. Att han vet många, som fastnat i missbruk för sådana insikter.
Att de gav upp allt, efter att ha provat rädda världen, bara lite.
Han säger, efter att jag har sparkat i väggen och skrikit med tårar längs hela ansiktet, han säger att det finns mycket fint i världen också. Att annars vore vi inte här.
Jag tänker inte drunkna. Jag låter inte mig själv till det. Om jag vill ha fina saker i mitt liv, så behöver jag också skapa dem.
Och att gråta såhär mycket, flera gånger i veckan, det känns inte bra.
Jag vill må bra och göra fina saker.
 
Som att baka en äppelpaj mitt i natten. Tänka på barnen som vågade klättra upp för klätterväggen idag. Tänka på nyckelpigan som promenerade på asfalten. Tänka på hur solen värmde ryggen. Höra han andas när han sover i hängmattan brevid.
 
Recept

Jag syr och han sår

En söndagsmorgon, med gräsmattan fylld med snö och förhoppningarna om våren som backat bakåt.
Tanken slår mig att jag har inte många veckor kvar förrän första examensplanen ska vara klar. Men vad gör det, jag börjar skriva ikväll.
   Nu syr jag, lagar tröjan med en trasig söm längs hela ärmen, sätter ett skosnöre till midjan på hans svarta pösbyxor, så att han slipper ha snodden för att hålla dem uppe. De militärmönstrade är också trasiga, de kan säkert också lagas.
   Han rullar ihop mattan och klipper mjölkkartonger. Placerar dem på golvet och tar fram de stora plastpåsarna, fyllda med ihoptorkad jord. Men vad gör det, nog ska det gå ändå.
  Han vattnar dem, dränker jorden, sätter i olika frön, skriver med tusch på de olika krukorna, plast som tetra och så är det bara att vänta.
Jag syr och han sår. Tillsammans låter vi något fint växa.

Please, take care of him

Dear his new girlfriend,

This morning, it felt like he was there
next to me
With no scars on his skin,
except that bigger one on his arm, from work
 
He is texting some to me
His messages is filled with panic
He wants you so much

And I beg you to take care of him
Kiss him at least ten times before you go to bed
Please, touch his hair
Hold him tight
Never let go

Make him feel loved
And respected

Don't hurt yourself with misunderstanding
just hold him tight
Listen to his words
Try to understand
Listen again
 
Trust him
 
And I beg you to take care of him,
Because he deserves all good that he can get.
I have put too many scars on his heart allready
Please, don't,
do the same thing
 
Because
He is something pure
Filled with magic
Don' t destroy it.

He made me believe in unbounded love
Where every mistake could be fixed
He made me believe in that I could do everything that I wanted
And that I could follow my heart every day
He was my hero
 
Please, take care of him
And let him be yours
 
That is everything and the only thing that he is asking for
He is just trying his best
as always.
 

8333

Återigen."kom hit" säger du och håller ut armarna.
"jag vet inte varför, jag vet inte varför" kommer orden fram i din famn.
och du håller om mig hårt. Känner ingenting, inte vattnet, ingen värme, ingen kyla. Jag vet bara att det är du.
Larmet ringer. Kliver upp och slår mig ner vid skärmen, porslinet vilar tungt i ena handen medan den andra letar fram låten.

Du sa: "jag tänker på dig när jag skriver den här"
och det är allt jag tänker på när jag hör den, om och om igen. Tills minuterna återigen tar slut och jag hoppas att få slippa se dig följande natt.

Jag är trött på att sakna någon som inte längre finns.



8332

Jag höll en av våra kuddar i famnen. Det vita örngottet med en sovande Muminmamma. Så stort att det var som att ge någon en kram. Jag gick barfota till huset, med något enkelt linne hängandes på kroppen, något så svagt. Luften var så lätt, smekte knävecken. Du kom inkörande med bilen. Jag såg ingen brevid dig.
Men det ändrades hela tiden. Hon blev en skugga, sedan något klart, något glittrande, med det största leende jag någonsin sett och med skinande rent och tjockt hår, mörkare än mitt. Hundra gånger bättre än mig. Höll kudden hårdare i famnen, så nära hjärtat som möjligt, det bekanta ljudet av bildörren som öppnades. Du klev ut. Med sorgsna ögon. Jag ropade på dig. Vad är det här egentligen, vad gör du, kom hit. Du vände dig om och kom fram till mig. Sa ingenting.
 
Det blev en dimma. Sen klarnade det, utanför det trasiga staketet. Gräset med daggdroppar. Solljuset mot den blå, ljusgrålila väggen. Hon kom ut, skrek åt dig och frågade vad du höll på med. Du kom närmare och du lät dina läppar röra mina. Jag förstod ingenting. Frågade om hon visste, du skakade på huvudet och log.
 
2013-08-15 11:42

Nattskriverier - 8331

Inatt, eller var det idag, drömde jag att jag och mina vänner lekte kurragömma i huset vi bodde i. Inte i lägenheten, men i huset. Jag var i en skrubb, doften av det gamla träet omfamnade mig och tröjan hakades fast på trådrullarna som förr i världen användes som krokar på väggen.
Du var inte där, men en minibuss med folk jag kände körde förbi på grusvägen utanför. På riktigt är det faktiskt asfalt där. Jag var omgiven av fina människor. Men du var inte där.
  Jag drömmer fortfarande om dig ibland. Förra veckan ville du bli min och jag vet inte varför. Vi var utanför brandstationen. Den gamla, den som vi båda sett när vi vuxit upp. För vi är från samma grop och vi kommer alltid att vara från samma grop. Var det därför vi förstod varandra. Var det därför jag ville hålla kvar. Leva som de där på tv, med mannen i sitt liv som alltid funnits i närheten och bygga upp en familj med hus och bil, leva i småstadsidyllen. Tänk, det var så, meant to be.
Det blev vi, där utanför brandstationen. Men det kändes inte rätt. Som att falla tillbaka till något lite väl urtvättat.
  Jag köpte flera vykort idag. Ett till dig. Vill skicka något mer, men kommer inte att göra det. Inte läge ännu, inte läge ännu. Jag tror att du vill radera mig helt, så lät det sist. Vi kanske inte borde vara vänner, se vad du och jag skriver, vi kanske inte borde följa varandra, skrolla förbi varandras bilder. Och det blir så jävla tungt i bröstet. Och tomt.
 
Var tredje dag dyker gamla minnen upp, berättar hur vi var, vad som hände, allt vi sa. Och jag minns hur vi kunde släppa allt och vi hade alltid varann. Till hundrafemtiotre procent var allt vi gjorde sant.
Jag kunde inte haft det bättre, eller hur var det nu, hjärtat längtade till något mer. Men det hade inte med oss att göra, jag insåg det bara alltför sent.
  Leker ibland med tanken om hur allting kunde vara, hade det faktiskt ännu kunna vara underbart. Du är en av dem som fick mig tro på ständig kärlek, trots alla motgångar i världen och när jag berättade det för dig med tårar i halsen, fanns du inte längre där. Du finns inte längre här.
   Trots att jag ser butiken med ringarna i fönstret, vi pratade om vilka som skulle passa, du ville ha en slät och jag en med mönster. Vilket namn skulle vi ha, du sa att mitt kunde du ta.
Ibland går människor förbi med likadana skjortor som dig, den där blågrönrutiga som du köpte i hemstaden, jag var ditt smakprov, du litade på mig. Alla andra ser hemska ut i dem.
   Jag har ännu inte suttit på trappen, där vi började bli osams en gång. Jag såg dig gå, du blev mindre och mindre på Senatstorget och jag tänkte att nu kommer han aldrig tillbaka, men det gjorde du, för du hörde alltid min sång.

  Jag är fortfarande så ledsen, för allt ont jag gjort dig. Det finns inget mer jag ångrar än att ha fått dig att inte kunna äta, att få dig gråta, att veta att du inte kan tänka, sova, leva. Bara för att jag svek dig. 
  Jag sa så jävla mycket dumt.
Varför släpper man gränser med dem man älskar mest.
  Du var min närmaste person, du borde aldrig ha hållit kvar mig. Eller borde du, precis ha gjort det. För ingen i världen förstår det vi hade, knappt jag själv.
  De får säga vad de vill, om pengar och skit, för det är inte sant, jag ville prova, för inget var som ditt och mitt.
   Jag vet att vårt lås är på botten, jag kastade det i maj, tittar ibland på vågorna, tänker olika saker, ibland helvete ånaj. Mest är jag glad, för det hade kanske aldrig funkat att hålla ihop oss än idag. Jag hade inte velat se dig ledsen ännu en dag.
 
Sist vi sågs, fick jag en kram. Du var inte du, utan nån helt annan. Jag kunde inte andas.
Du sa att jag inte ska släppa taget om honom, för det skulle jag ångra var dag. Gör inte som du gjorde med mig. Det är sant, att han är det finaste jag har och inget gör mig gladare än att lära känna honom mer och mer för var dag. Men livet är långt och vi ser vart det tar oss, de säger att sann kärlek har en vana att komma tillbaka och alla berg kan ännu skaka. Du tror på ödet, jag vet inte längre vad jag ska tro, mer än att det är verkligen här jag vill bo. Det är allt jag vet för nuet, livet får ta mig vidare med sina studier.
 
Och du sa att jag älskar dig så mycket att jag måste släppa taget om dig och jag tänker precis samma sak, men vet att det inte är en klyscha för sig.
Och jag älskar dig så mycket att jag vill inte längre göra något, skriva eller ringa om det inte är vad du vill och mår bra av. Men jag behöver göra det här för annars drunknar jag i ett jävligt stort och öppet hav. Jag bad om en till kram. Och du var en trött och less främling som inte ville mer. Aldrig har något känts mer värdelöst än när jag ville nå dig men du bara tittade ner. Som en mur att riva och bakom den finns den vackraste trädgården i världen, med något vissna växter.
  Jag gick ut, den här gången kände jag inte att jag ville säga så mycket, sådant som inte kommit fram. Den här gången hade jag sagt allt jag tänkt på, som jag funderat på om det var sant. Men du hade inga svar. Men jag känner dig så väl, att kanske jag kunde gissa mig fram på det lilla som blev.

Och jag vet att jag nog är lyckligare nu. Och jag vet att ingen har det nog någonsin bättre än du.
Och det är allt jag bryr mig om, för du kommer att bo i mitt hjärta tills dagen jag dör
 

Sitta vid fönstret

Vi skulle ses redan halv nio. Bakom stängslet kunde jag se dig och när du kom fram höll jag om dig länge, för jag visste inte när jag skulle kunna göra det igen utan att det skulle verka för mycket. Vi hade inte setts på över 150 dagar.
   Vi gick igenom en grind, flera dörrar och gick upp några trappor. Framme, vid trängseln, tjock luft, plastmuggar med tillhörande namn nedklottrade med blå spritpenna. Unga som äldre personer, vissa utklädda efter filmtemat och självklart var då även prinsessan Leia där.
   Svetten rann i deltagarnas pannor när de följde listan över danserna och låtarna. Muggarna fylldes och den smala korridoren var trång. Du och jag provade på salsa, vals och våra olika taktkänslor krockade med skratt. Att hålla dina händer mer än fyra minuter, inte kunde det väl räknas som på gränsen. Vi var ju bara vänner och det kändes rätt just då. Men jag var rädd för att återigen falla.
Han dansade bugg med mig till en svensk dansbandsklassiker medan du stod och tittade på och efter det höll vi oss i korridoren, jag nära en plåtdörr som när som helst kunde öppna sig med handtaget slängt i min mage. Anteksanteks! Vi tittade på dem som dansade, de flög nästan över golvet, kunniga var de.

Värmen höll på att kväva oss trots de öppna fönstren och vi drogs till dem, det behövdes frisk luft i den tjocka dansdimman. Jag klättrade över korgen med hopprep och tyngder och satte mig vid det öppna fönstret, bad dig att komma dit. Du berättade om taken och pekade ut ett du hade jobbat på några månader tidigare. Jag frågade hur du kunde se om taket var dåligt och du sa att du inte visste, att det bara syntes. Du pekade på ett annat och berättade att det var alldeles nytt, att man måste vänta ett år innan man kunde måla det. Plåten i silver fick mig att tänka på rymden.
  Du sa att du hade något att ge mig och gav mig en liten tygpåse. Den tunna bomullstråden i en knut var ett pillergöra, men med mina långa naglar gick den till slut upp. Ett armband och ett halsband, blommor gjorda av glaspärlor. Blå, du visste att det var min favoritfärg. Jag tackade och frågade varför du gav mig något överhuvudtaget, du ryckte på axlarna. Vi pratade om låsen och du sa att det ena nog inte skulle hållas kvar. Jag skulle nog byta dem sen, men bar det sålänge på handleden, nog skulle det kunna hålla en kväll.
 
Om några minuter skulle vi åka, men där var vi, vid det stora fönstret.




Fem på morgonen

Jag hade krossat alla broar utom en. Förstod egentligen inte vad som hade hänt, ville bara låta tårna stryka dina hälar, andas i din nacke och låta kroppen sjunka ner i madrassen, låta täcket ligga över kropparna som molnen över träden. För det hade varit det lättaste, leva kvar i vår egna bubbla. Vi var trygga med varandra, kände till varenda vrå. Det kan ingen säga emot, inte ens du.
  Alla broar, jag hade kysst honom och det hade inte tagit slut, det var som att sticka en nål i en ballong, allt släppte, magonten försvann, det kändes rätt. Men oron gnagde i mig, allt skulle ta slut, allt som vi hade byggt upp.
  Han körde mig till flyget och tårarna stack honom i ögonen. Jag sa att jag inte visste hur det skulle bli. Att jag inte kunde lova något. Hela världen hade jag vänt upp och ner. Han satte gasen i botten och jag var ensam. Ville inte kliva på flyget. Ville inte sätta på bältet. Ville springa ut. Tillbaka.

Jag kom fram. Väntade på bussen, klev på och försökte sova. Vi pratade i telefon. Jag gäspade och du sa att jag ljög. Jag gäspade alltid då jag ljög. Men nu var jag trött. På riktigt, övertung i kroppen och jag lät bussgunget vagga mig till sömns. Aldrig hade resan upp till den norra delen av landet känts så lång.
 
Efter åtta timmars resa var jag framme bland de blå bergen. Jag lyssnade på musiken, tog ett andetag, höll andan och knöt händerna, tryckte allt jag kunde. Dimman hängde tjock i luften. Jag funderade på var jag skulle sova. Om du skulle vara arg. Om jag ens skulle få komma in.

Jag började gå fram till stadens stora torg. Där hade jag haft teatersmink i ansiktet, dansat på en regnig scen, stått nära elden, ätit glass, haft på mig min studentmössa och där hade jag också vandrat genom hela vintern till biblioteket. Jag stannade.
Inga ekande röster, bara dimman. Kullerstenarna masserade mina onda fötter. Väskan hängde tung på ryggen och dropparna rann längs ryggraden. Där, fångade jag dimman, jagade den. Lät den bli förevigad i den sovande lilla staden. Om bara några timmar skulle människor promenera här, de skulle fortsätta göra det, genom regn, sol, snö.
  Jag visste inte vad jag själv skulle göra, allt jag visste var att jag lämnat tillräckligt många djupa spår i stenen, att jag lärt känna varenda tegelsten och planka på byggnaderna, att ögonen sett tillräckligt och att de andras såg något annat än vad jag själv såg. Jag ville lära känna nya platser, nya statyer, nya mönster och se nya människor. Den här staden hade fått ha mig tjugo år, den hade låtit mig slå rot och växa tryggt, men kanske grenarna nu skulle få ta sig vidare bland molnen.
Och jag förstår nu, att jag hade gett oss en ärlig chans
Eller hade jag?




RSS 2.0