20714

Jag tänker mig själv vaggande i din famn
Och du säger att allt blir bra
När då? frågar jag.
Jagärjuokapabel
tillattlärakännanyttfolk
ochvärdelös
påattgöradetjagvill
 
istället drunknar jag.
I långsamheten.
Dra upp mig.

Jag tänker mig själv vaggande i din famn.
Jag behöver vagga mig själv i min egen och sedan slänga mig själv i en pool.
 
Vakna.
Och bit för bit leva lite mer för varje dag.

genom alla köpingar

stjärnor åker i samma takt.kanske borde sova.hemma är det precis midnatt.vi såg månen,det kändes som att den var på samma höjd.passerar en grön skylt med ordet bredäng.men naturen är för längesen undanröjd.jag längtar kanske ändå lite efter att få sova i vår säng.

Kom du tillbaka, igen

En meter ifrån, kan inte ha varit mer än så.
Du, aldrig någonsin hade jag sett dig så vacker tidigare.
De bruna ögonen och ditt leende.
Vaknade. Du var borta.
Jag vet inte vad jag ska säga.
När ska du försvinna helt?
När kommer du tillbaka?

Something a bit like love

I don't believe in "love" anymore
But I believe in you
and
I see your face turning to something
that I don't recognize
after long nights of working
in soaking-wet clothes on the cityroofs
   Those moments I really see and believe in that you do your best
Only for some days in summer
Where we are together
Dancing with our feet bare
Sleeping in a hammock made for one person
Swim in the quiet lakes
Be around other lovely humans in nature
And be happy
Together
 
Then I believe in life
And shit, maybe I still believe in love.

Picture by: Henri Tahvanainen
 
 
 

22.01.11

Läste en bok om staden för ett barn på jobbet idag
Där stod det om hur trafikljusen fungerar
När det kommer en bil så kan ljuset ändras,
för det finns en platta under marken som känner av fordonets metall.
Och det här visste du.

Jag minns när vi åkte taxi, en lika kall vinterkväll som nu.
Chauffören hävdade att det blev grönt om man själv blinkade med sin bil.
Du visste att det inte var så, men respekterade hans tankar ändå.

Tänk vad tiden går,
Sen den natten har det nog nästan gått ett år.
Och just idag, är det tre år sen det blev du och jag.

Jag hoppas att du har det bra
 

Vingar av papper

Viker fåglar av resterna från gamla papperssidor.
Limmar dem fast på en bit tråd.
Sätter ihop en ring av stål och klär den i papper. Virar mer tråd kors och tvärs över och knyter fast fåglarna.
Där får de nu flyga i vårt tak. Och han säger att den är fin.
Och jag vet att, där flyger inte bara bitar från en gammal bok.
Där flyger även jag.
Och jag ska bära med mig elden till mer kreativitet och glädje.
För tårar har jag fällt alldeles tillräckligt.
 

förbi?

Jag älskar dig.
Så mycket att jag får svårt att andas. 
Men jag orkar inte kvävas mer. 
Och det är nog förbi. 
Känslor kan väl inte förbli.
Inte såhär.
Jag undrar om restaurangen har kvar,
spår av dina andetag.
Du behöver illusionerna,
och jag verkligheten. 
 
 

På flykt

Vi levde i fångenskap, där vassa knivar var en del av vardagen
ständig skräck, alltid beredd.
En natt tog de mig ut på sjön,
låste in mig i buren.
Du flydde från lägret
simmade kilometer efter kilometer
och släppte ut mig.
 
Vi var bland lera och grottor
Kameror överallt
Jag höll händerna för ansiktet
De skulle inte få följa våra spår
Glada människor,
dansandes genom gångarna,
skratten ekade i klippväggarna
Du försvann.
 
Rädslan sprang ikapp mig
Ditt namn vågade jag bara ropa
med svag röst.
Hopplösheten hängde i mig
tills jag klättrade upp genom en av gångarna
Långt därinne låg du
Höll fingret för din egen mun
Och där kröp jag intill dig
till ljudet av dina andetag

Ibland

Ibland
är jag så jävla rädd.
Jag har klättrat till nya höjder,
lämnat det andra.
Ibland
sitter jag där
på min nya topp
Känner på kanten med fingertopparna
Kall och
vass.
Ibland undrar jag,
varför gick det så fort..
var det verkligen bra..
var det verkligen rätt
och är det verkligen riskfritt
 
 

8334

Med armen runt din nacke, kommer jag lite närmare och viskar i ditt öra:
Vet du, jag såg en ö till salu.
Det blev tyst, för jag försökte minnas priset och du väntade.
fyrahundratusen

Du log och vände läpparna mot mitt öra, så nära att din andning kittlades
Jag vet, jag har också läst om det  


siDE

Jag bara undrar
lite grann
Ifall du tänker sådär på mig
ännu
lite
ibland

Och ibland
undrar jag om
våra stjärnor ännu är
i brand
 
 
      augusti 2012
 

09.22

Tårna mot det kalla plastgolvet
09.18
Tänderna som möts
Gapar stort
för att försöka slappna av
09.19
Harintetidharintetid
Den rymmer
på grund av
uppmärksamhetshets
09.20
sociala medier
09.21
där vi alla är som ensammast
och där du aldrig någonsin
kommer att skriva
om mig igen
 

Vad vi behöver

Vad vi behöver, 
är kärlek och tillit, 
inte massa marknadsförd skit
 
Vad vi behöver,
är ärlighet,
mot oss själva, mot andra
och vi behöver komma närmare varandra
 
Vad vi behöver,
är att följa det vi vill,
och inte låta vår värld stå still
 
 
 

Och jag sa

Och jag sa
att jag skulle skriva en roman
Det kommer bli av
 
Och jag sa 
att inget är bra
men att det ändå är bättre än förut
 
Och jag sa
att jag vet inte
och jag kommer aldrig veta
 
Och jag sa
att jag älskar dig
och det menar jag, 
för varenda jävla dag. 
 
 
 

11.14

Om låtarna efterlevs
tror paren att
romantiken andas
sorger

men inte trycker ängarna
trotsigt i evigheten
där änglarna njutit
 
 

taid

Everything you do.
Your caring hands, your thoughtful words,
your eyes never letting go of mine.

 

23.13

Alla dessa frågor
De som kommer
Under tiden
Efteråt
Innan.
Hela. Tiden.
Och man vill bara sätta handen för strömmen i huvudet
hindra vattenfallen
och kanske slippa drunkna.
Man sätter stopp
Tänker
Satan.
Måste. Hålla. Ut.
Och varför måste man så mycket

Och varför kan man inte alltid få göra det man känner
Och varför måste människor sluta prata.
Och varför ser vi inte de här rutinerna.
Varför glömmer vi bort nyanserna och färgerna
Följer bara svart eller vitt
 
Antingen är det monotont. tomt.
Eller knasterfyllt, splitter genom ögonen.
 
Nej, sorgen hörrni, den har landat i asfalten, leker med maskrosorna.
Jävlas lite med dem.
Men de vet att de redan vuxit upp
och nånstans, har de funnit balansen

833-2111-0105-0

Jag har gråtit, varenda dag i en vecka nu. 
Velat göra vad som helst för att få vara med dig. 
Men varför. 
 
Jag ser att du ljuger, du kan inte lura mig
Jag känner varenda ton i ditt register.
Vet när du behöver något. 
Vet när du ber om något.
Den här gången måste du säga det högt. 

Alla säger att jag måste vänta. 
Fyra månader. 
Ett år. 
Fem år. 
Tio år. 
Förevigt. 
 
Jag har hittat mig själv igen, 
efter att ha träffat fler människor på en vecka, 
än vad jag gjort under hela året. 
Efter att ha sovit ensam, 
skrivit, 
sjungit. 
Varit mig, stökat till, ordnat. 
Gråtit. 
Skrattat.
Kramats. 
 
Jag är så ledsen, 
för att jag inte förstod det
tidigare. 

Jag cyklar varje dag. 
Bygger upp kroppen.
Jag ska bli starkare. 
Du tar fortfarande bilen. 
Överallt. 
Trots 800 meter. 

Jag vet att det finns något mer 
hos dig, jag har sett det, hört det, känt det.
I varenda ven jag har i kroppen har dina drömmar fått visa sig
Varför ska alla människor låta dig ha det inlåst
Varför låter du dig själv leva så
Varför säger du inte nej? 

Jag bara saknar. dig. så. jävla. mycket.
 
..

Jag ska visa dig, vem jag är, vad jag kan göra. 
Och jag tänker fortfarande skriva om dig. 
och mig. 
Om oss. 

För vår historia, även fast den kanske redan är slut, 
är en av de vackraste jag någonsin kunnat tänka mig. 



Inga fel.

Mina rader får följa mina regler, bläcket töms, landar i snirkliga bokstäver i den gröna boken. Med sidor fyllda om dig, enkla saker. För att djupa saker inte alltid behöver beskrivas som sådana. Nu är det andra saker som skrivs, hoppar från tema till tema, tillbaka igen, leker med ordval. Ingen kommer läsa just det.
   Vilket får mig att tänka på saker, inse saker, när jag ser de här meningarna uppradade, nerskrivna i all sin hast.
Jag har kommit fram till att när vi inte längre vill ha kvar en relation i våra liv, så vill vi alltid hitta fel. Du sa det själv, att jag bara försökte finna fel. Du hade helt rätt.
Jag kom fram till att, det finns inga fel på dig. Jag avskyr dig inte det minsta, utan faktum är att jag saknar dig lite emellanåt, som min vän. För du var min bästa vän.
   Men det här hade jag nog inte märkt av så mycket, om du inte hade besökt mina drömmar varenda. natt.
Hjärnan sorterar på nätterna det som vi inte själva går igenom på dagarna. Rensar ut, leker och jävlas.
När man vaknar inser man att det inte hänt, att allt fortfarande är tomt, att du fortfarande är någon helt annan än den jag först lärde känna. Man kanske gråter lite, tänker att helvete, vad fan hände? Men sedan går det över, för det här har gnagt så länge i mig. Att mina ord inte längre tar lika stor plats på pappren, att mina toner inte längre ekar i väggarna, att mina steg följer en långsam rutin av att gå från datasittande till tvättstugan eller till en tvingad 30 minuters promenad och titta på bergen. Undra hur de ännu orkar stå kvar.
Det med dig och mig, att det inte fungerar. Eller ja, det fungerade. Men ingen av oss var väl på riktigt lyckliga. För vi tror inte på samma system, samma typ av liv. Inte nu, kanske aldrig. Jag levde i ett tomrum, där du var bland de få glimtarna jag såg framemot, tog hand om, vårdade med all kärlek jag hade.

Det fattades något.

  Men det var aldrig ditt fel. Bara mitt, jag kvävde mig själv i ensamhet. Lät det vara. Jag kunde ha gjort saker annorlunda. Letat och grävt fram något fint att ta vara på. Jag var så nära med nya fjärilar i magen, nytt hopp, ville vara med dig, men jag gav upp och lät istället den äkta viljan komma fram. För innerst inne dog jag med tanken om en ny höst här bland bergen och tankar om funderingar på om jag skulle bli som dem.

Om dig och det som var oss.

Senaste månaden har varit ofantligt händelserik. Nästan så att det är lite overkligt och jag förstår fortfarande inte riktigt hälften. Ibland lutar jag mig tillbaka i mitt jag som skapats under året. Ständiga nya skoluppgifter, grammatik att drunkna i, bergen och hur molnen formas omkring dem, stolen som lutar efter det sneda golvet, planer på historier att berätta om men som aldrig kommer fram på tangenterna, musiken som går runt och runt genom huvudet, tankar om dig och mig och hur fan vi ska kunna hitta nyckeln som vi tappat. Du är enda anledningen till att jag är där. Sen kommer verkligheten.
Allt det är borta. Raderat. Du vill inte höra ett ord utav mig, över två års vänskap, kärlek, förtroende och delning av hemligheter. Raderat. Enligt dig. Borta. För att det är lättare så. Människor älskar att blunda. För allt. Men hur det än är kommer nålarna att dra igenom trådarna till slut. Även hos mig. 
Det har redan börjat. Det har gjort det länge.
Jag tänker på dig varenda gång jag ser någon klinka på en gitarr, när jag lyssnar på låtarna vi hånglade till, när jag ser min nuvarande adress: din alltså
(kommerduslängaräkningarnahurfanskajagvetaomjagkanlitapådigöverhuvudtaget),
när jag hör Johnny Cash, när jag ser gamla cyklar; tänker jag på dig,

när jag skriver är du ännu levande.

Där ditt mörkbruna raka hår ännu bara är mitt; ingen annan har sådan färg som du, där jag ännu inte sårat dig genom helvetet med ständiga magkramper, där vi kokar ägg under lördagmornarna och du tar en kopp kaffe för att jag äter så långsamt, där vi pratar om vad våra barn ska heta och hur vi ska uppfostra dem i ett hus på landet, där ditt huvud får vila i min famn där hjärtat slår som en lugnande trumma mot ditt öra, där rosbladen av plast ligger som en väg till sovrummet, där vi ligger i vår säng med drömfångaren vajjandes i taket, där lappar med puss, ses sen, älskar dig ligger i din matlåda, där fjärilarna kittlar i magen för att du. är. så. jävla. nära.
  För jag ska skriva om dig och mig. Något sant, helt igenom. Ingen känner dig som mig och ingen känner mig så jävla väl som dig. Det är skrämmande.

och det enda som finns kvar av mig hos dig är några ord klottrade i en diktsamling och möjligtvis några hårstrån i duschavloppet.

Tidigare inlägg
RSS 2.0