Från Luleå.

För två helger sen var jag i Luleå och umgicks med fint folk. Om Minus30 och norrsken har ni redan läst, men jag tänkte nu visa er tre bilder som hörde till det jag annars hittade på. 

Volontärarbetade med att hjälpa konstnären Stina Engman, sånt här häftigt sysslar hon med: 


Kan säga att det (som vanligt när det gäller konst och kultur överhuvudtaget;) tog många fler timmar att få ihop än vad som syns. 

Gick även och kikade på en del verk som fanns i konsthallen på Kulturens hus. Lars A Perssons akvareller tyckte jag mycket om.  



Och såhär fin var himlen en kväll från kollektivet jag fick sova och vara hos. 




(re)use

Har glömt att berätta för er om dansföreställningen jag besökte för någon månad sedan ungefär. Bland det sjukaste jag sett (in a good way) var det helt klart. När vi klev in i "väntsalen" fick vi ta på oss tofflor om vi ville. Himla roligt att få se alla i en mer avslappnad version innan föreställningen. Under (re)use fick man gå runt och välja vad man själv ville se, vilket gjorde otroligt mycket för publiken tycker jag. Man fick vara mer delaktig på det sättet.

Det jag älskar med Kvarnströms verk är att man som publik själv får tycka och känna precis som man själv vill och även denna gång kände och såg jag hundra olika saker. Himla fint.



Nötknäpparen och råttkungen

I julklapp av min värdfamilj fick jag gå och se Nötknäpparen på Operan i Helsingfors. Det var fantastiskt att få se denna julsaga som jag älskat sen jag var liten (såg den tecknade filmen på tv varje år) fast i en levande form: balettens! Och jag blev så förälskad i det. Dansarnas teknik och deras uttryck och det var en så vacker scenografi. Snön som for ner, barnen som öppnade julklappar och åh, ja, jag vet inte vad jag ska säga. Jag förstår dem som gör det till en jultradition att gå dit och se den. Helt fantastiskt fint!


YOUMAKEME.. oh. Happy.

Igår åkte jag till Helsingfors för att träffa Johanna och se YOUMAKEME. Vi gick lite vilse, men hann ändå i tid. Ungefär en timme innan föreställningen var vi vid Studio Elsa och 19.00 började det. Vi hade platser på andra raden, längst fram och det var ju inte så tokigt.

Jag tokgillade det och det var härligt att få skratta, men också att få känna sig lite sorgsen. Det var helt klart en bra blandning.
På pappret som delades ut stod det bland annat: When are you on, when are you off? och det funderade jag väl ganska mycket på under och även efter vi fått ställa oss upp från våra platser och åka hem. Jag lade märke till när jag kände mig trött eller koncentrerad och vad det var som påverkade det.

Feeling good går fortfarande runt i mitt huvud.

 

"Add some magic and we
get poetry in motion
"


Blir väl att kika på det här



Kenneth Kvarnströms YOUMAKEME. Åh, längtar.

atDANS..Om jag bara hade varit hemma då..

För härliga Kenneth Kvarnström kommer då till Umeå å ska föreläsa den 17 oktober. Åk dit för tjutsingen, fritt inträde! Klicka på bilden för mer info!




Btw, jag visste det här på grund av ett häfte jag hittade idag. Där står det när föreställningarna är här och så stod det ba: NorrlandsOperassa Umeåssa. Jag blev lite glad i hjärtat då.

 

Sen är det en föreställning, som jag fattar det, som heter YOUMAKEME, den är nästa vecka och om jag kan så ska jag försöka ta mig dit.. har ingen aning om vart det ligger heller men, äh, det finner man nog! Internet är ju bra ibland.


Längtar efter dans i hela kroppen. Att i alla fall få se det vore underbart.

Kram på er!
//Ida

Lärorikaste och finaste dagen på väldigt länge.

Min pappa ringde mig nyss angående gårdagen. Ja, vad hittade jag på igår då?

Hade drömt mardrömmar. Jag var så nervös alltså. Jag drömde att jag försov mig bland annat. Att jag vaknade tolv, att jag hade missat workshopen. När jag vaknade var jag skitförbannad. Men. Klockan var ju bara halv sex. En timmes sömn till alltså.

Men vaddå, vakna halv sju på en lördag? Jo, jag skulle till Umeå. Delta i en workshop med en av Finlands och nordens allra bästa koreografer; Kenneth Kvarnström. Nervositet var ordet.

Mamma körde mig till vårt nya fina resecentrum som just nu inte har några fungerande tåg. Det var nästan öde.
En gammal dam frågade om jag hette Inga-Lill. Nej svarade jag. Hon hade aldrig sett den där Inga-Lill och hon och hennes man skulle möta henne, så det var därför de hade frågat.

Jag hann i tid till bussen. Lyssnade på musik, låtsassovde och var nöjd. Ensam. Vad skönt att få vara ensam.
Det hade snöat dagen innan och vintern var alltså här nu. Snön var vacker, vit och täckte de gråa träden. Vi körde säkert igenom varenda jävla by på vägen för att plocka upp folk. Lite irriterande ja.

Vi kom fram. Det kändes så konstigt. Sist jag varit här var i somras då jag skulle åka hem efter Trästockfestivalen i Skellefteå, juli. Runt tre månader sen alltså, nästan exakt.
Ringde min pojke. Han ville sova. Bestämde mig för att köpa en Subwaymacka. Fortfarande dött.
Kollade upp så att jag skulle hitta till Norrlandsoperan och Balettakademiens Rosa Huset. Och javisst hade jag varit där förr, så det var inga problem. Kunde inte sitta nånstans då snön blött ner bänkarna. Stod och petade bort något som jag glömt säga att jag inte ville ha på min rostbiffsmacka.

Fortsatte mot staden för att kolla i några affärer. Hade ju ändå en timme att spendera. Det blev att gå igenom galleriorna och en sväng in på Lagerhaus. Köpte någon julklapp, vintern är här, som sagt.

Och gud så jag svettades. Det var så himla varmt att gå runt där inne. Ringde min kompis. Hans mobil var död. Oj, jag skulle alltså göra detta ensam. Äh.

Sedan gick jag tillbaka till Rosa Huset. Kenneth Kvarnström kom in genom dörren med stora svarta "gummi"skor.
Vi dansare gick in i salen och våra kroppar fick vakna till liv. Han frågade om vi behövde värma upp och vi sa ja.
Jag var redan så fruktansvärt varm, men visst kul ändå. Han varnade oss för sin musiksmak. Det blev uppvärmning i form av diagonaler till bland annat Don't cha med Pussycatdolls. Lite kul sådär, inte det man väntade sig, men vad väntade man sig, egentligen? Jag vet inte.
Det var i alla fall jätteroligt!

Workshopen byggde på föreställningen XPSD som jag senare skulle få uppleva. Detta märktes när vi väl satte igång. Först fick vi lära oss en bit av en koreografi. En del av stegen vi hade på diagonalen fanns där också.
Han sa åt oss att vissa saker inte är så stora eller svåra som man tror, "den här t.ex., den är bara så!"
Därefter fick vi gå ihop två och två och lära oss snurra runt den andre på ett sätt. Detta ingick sedan i en pargrejj som vi lärde oss efter den.
Sen fick vi göra pargrejjen till den riktiga musiken.

Allra sist berättade han om vad det var vi hade gjort, mishmash som de kallar det och svarade på våra frågor.
Otroligt häftigt att få höra det från någon som verkligen är ett proffs och kan sin sak.

Sedan sprang jag ner för att duscha, skulle ju hinna till föreställningen också.
Utanför stod pappa med bilen. Systrarna var ute å sprang på stan så vi gick till Norrlandsoperan och väntade.
Jag slängde i mig två yoghurtar (toffee och sur yoghurtsmak, nja? Vaddå drömyoghurt?) och sen en banan på det.

Vi slog oss ner i Black Box och väntade. Det blev något fel på ljuset. Men sedan så fungerade det och det var fantastiskt. Jag gillar att Kvarnström säger att publiken får uppleva själva vad det är de ser. "Dans ska upplevas, inte tolkas"

Ungefär såhär häftigt var det:



Ja, angående det pappa ringde om så var det så att Kenneth hade bott på samma ort som pappa och de hade gått på samma skola när de var små. Efter föreställningen hade pappa ätit middag på operan och sedan sett Kenneth och gått och frågat om han hade känt igen honom. Kenneth tänkte efter några sekunder och sa sedan pappas namn. Javisst. Lite kul sådär :)

Världen är liten men fortfarande så väldigt stor.

En fantastisk dag i dansens värld däremot. Och fick komma hem litegrann också.

Lyckliga kramar! //Ida


Det är så, att han ännu berör

Varken jag eller min familj hade någon aning om han levde eller inte. Men han dog 1987. Andy Warhol.
Igår var vi på utställningen som funnits på Örnsköldsviks museum hela sommaren. Som alltid när det gäller utställningar som vi tre döttrar ska åka på med pappa så är vi alltid ute i sista minuten. 

Hur som helst, Warhol berör. Han väcker glädje, rädsla, förståelse och andra känslor till liv.
Jag älskar hans verk. De är snygga, helt enkelt. Mina favoriter var väl kanske Crowd, Chanel 05 och en av Electric chair verken. (bilder finns på namnen som jag länkat, Crowd såg lite annorlunda ut på utställningen)
Hur som helst vet jag inte särskilt mycket om konst alls, men åsikter får man ju ha och uppleva konst får man ju göra också.

Vi kollade lite snabbt på nån av hans filmer också. Jag gillade känslan i den filmen, tyckte om den helt enkelt.

Jag känner mig fortfarande glad i magen efter att ha fått se utställningen. Nästa vecka ska jag dit igen med skolan! Känns jättekul att få uppleva det två gånger.

En bild säger mer än tusen ord eller vad de brukar säga.

Jag köpte en bild. För 52 kronor då det var 30% på det mesta de sålde.



På bilden här har jag fortfarande plasten på, så den ser ju ut som den ser ut.. Men, när jag fixat en ram så ska den få en fin plats på väggen!
Jag älskar den. Bara älskar den. Det är ett självporträtt.  Finns flera av den här sorten som han har gjort, med olika texter.

Har ni inte varit där än är det hög tid att gå. Nu. Utställningen stänger den 25:e september.

Hugs! //Ida

Lyckliga i alla sina dagar

Igår hade pojkvännen min fått värre halsont. Han skulle egentligen ha jobbat men erbjöd mig sitt jobb istället. Så, jag tog över. Åkte till Lungviksparken med regnjacka och allt. Himlen var så grå så att jag funderade över ifall den nånsin kunde bli blå igen. Och se där det kunde den efter nån timme. Vi fick hjälpa till med att bygga scenen, bänkar och tält. Ja. Det kändes bra att få röra på sig.

Det visade sig vara scenen till dansföreställningen Lyckliga i alla sina dagar som skulle vara under kvällen. Själv hade jag redan planerat att gå dit. Nu så behövde jag inte påminnelsen på mobilen längre. Hade fått nog med påminnelse under några timmars härligt arbete så.

For hem och åkte sedan tillbaka vid kvart över sex med mamma. Vi slog oss ner längst fram.
Modern dans var de. Fyra korta verk av olika koreografer. Alla innehöll kärlek av olika slag.
Min favorit var Ring of fire (som ni lär märka på bilderna). Har ni inte sett föreställningen tycker jag att ni ska ta er till den. Kramfors, Sundsvall, Vänersborg, Västerås, Skinnskatteberg och Malmö står kvar på turnén. Se mer här: Norrdans

Såhär såg det ut.











Det var vackert och underbart att få uppleva.

Nu måste jag iväg.

Hugs! //Ida

dans är som en drog

Kära läsare. Idag har jag spenderat dagen i Umeå på Balettakedemiens provapå dag med min kompis Ivar. Det var helt klart värt busspengarna. Dock har jag haft en huvudvärk som kommit och gått under hela dagen. Känner mig lite småsjuk i kroppen. Uscha, det får vi lösa med sömn och C-vitamin.
Nåja, jag gick på nybörjarjazz (man lär sig alltid något nytt ;P), lyrical theatre och sist blev det Flamenco. Känns skönt med lite omväxling ibland tycker jag. Lyrik (eller hur man ska kalla det) var det roligaste på hela dagen och jag är lite avundsjuk på dem som kan gå den kursen. Det var otroligt roligt! Fick dansa till en låt från Avatar.
Aw, jag vill bo i Umeå varje onsdag. Man skulle ju kunna pendla, men näj, har så mycket annat för mig å onsdagarna :)
Käkade på Subway. Jag och min kompis satt och diskuterade lite om det här med dansen. Vad den gör med en. Vår nya lärare hade sagt något i stil med att det är en drog man aldrig kommer ifrån. Hon är nog inte ensam om att ha sagt det. Det är sant. För när man väl är inne i det, kan man inte sluta. Dans är en livsstil helt enkelt.
Därför hatar jag ibland att ha lov. Att inte kunna få röra på mig som jag brukar, att inte få känna det där som dansen ger en.. Tänk att sluta dansa.. hur gör man det? Jag förstår inte hur man skulle kunna fixa det helt enkelt.
Nu ska jag läsa ut MacBeth och sedan sova.
Kramar!
//Ida

Två saker jag missat..

(och som jag verkligen ångrar att jag har missat) är dessa. Jag får skylla mig själv som inte hade sett det i tid eller tog mig dit. Inte fler sådana misstag tack.




Pacing in vauduville

Igår åkte vi dansare i min klass till NorrlandsOperan i Umeå för att se Pacing in vauduville. Ett dansverk av Örjan Andersson. Och kort sagt: det var underbart. Vi hade våra platser på rad 2, vilket visade sig vara längst fram! Snacka om glädje. Det var otroligt kul att få se, höra, känna, ja helt enkelt uppleva den här föreställningen. Shit vilka grymma dansare! Lyften, hoppen, ljuset, musiken, kläderna, hur allt flöt ihop. Jag tycker allt var vackert, även fast det ibland gjorde ont inuti.
Jag satt spänd hela tiden utan att jag fattade det själv. Sedan råkade tjejen bakom mig sparka till mig och haha, det var ganska obehagligt, för man var som så inne i det som hände framför en att det runt omkring liksom störde en om det rörde vid en.
Efter föreställningen gick vi till sal B och fick ställa frågor till koreografen. Jag är glad över att vi stannade kvar, det var intressant och lärorikt att höra hans tankar.
Och gud så kroppen skrek efter dans efteråt! Underbart!

bild från: http://www.anderssondance.com/SV/verk/nytt-stycke-sept-09/index.html

Om jag kunde så skulle jag åka till Malmö



Kolla, kolla, kolla. Kroppen skriker att den vill dit och se föreställningen!

RSS 2.0