Flödesskrivande

Jag skriver. För att jag alltid har skrivit. Och jag kommer nu ihåg att skrivandet kan vara min tillflykt, där saker kan få bli sanna igen fast de egentligen inte är det längre. Därför ska jag redigera den där boken och sen ska jag låta den gå, singla över vågorna och låta den dränkas. Tyngas ner av vattnet. Därför ska jag ge allt jag har på det. För att jag trodde på det.

För att alla andra trodde att jag ville ha pengar. Vad är pengar värt när det finns hav.

Och jag trodde på alla de gånger du sa. Att jag var. Den. Enda.
Det som du ville ha.
Men jag svek dig. Och jag var lätt att byta ut.
Vilken förbannad jävla tur att jag fick se det. Hur lätt det var.

Att låta mig åka tåg iväg, trots halsont och feber. Undra om kroppen visste. Visste den att du skulle lämna mig samma kväll? Hade den nån aning.

Du ville inte ha mig. Sa åt mig att fara. Och det var sista gången jag satt brevid dig i bilen.
Volvons brummande for iväg.

Och jag skriver i snön. Vad är kärlek.
Vad är kärlek.
När jag kunde lämna dig.
Och vad är kärlek,
när du lät mig göra det.

Tåget tog mig bort.
Du letade efter en annan sort.
Men du valde samma hårfärg.
Och du lät henne ta del av dig samma natt.
Sen sa du att jag hade gjort samma sak.
Han fick aldrig komma in till mig.
Gjorde vi ens nåt sånt.
Jag minns inte.

Dagen efter var det bara så.
Att helvete, så jävla svart vägen blev ändå.

Men jag målar.
Gör färdigt mina projekt. Jag vandrar femton mil, med honom vid min sida.
Hon är vid din.
Men du läser mina dikter och trycker på hjärtat i det vänstra hörnet.
Om mitt hjärta bara kunde. Om det bara kunde utrota dig.
Men kärlek kan inte förgöras.
Aldrig.


Kommentarer

Berätta det du känner för här:

Nimi/Namn:
Kom ihåg mig?

Sähköposti/E-postadress: (bara jag som får se)

Har du en egen blogg? Tell me :D

Och till sist.. vad ville du berätta? :)

Trackback
RSS 2.0