Love is wicked å lite just nu sådär

Gammal goding kom av en slump på en städlista som jag sökte upp på Spotify. 



Bloggar inte så mycket just nu, har nämligen lite panik över att skriva färdigt examensplanerna och vår lägenhet ser fortfarande helt åt fanders (läs: helvete) ut. Överväger att köpa lotter varje dag å hoppas på miljonvinst så att man kan bo på hotell, låta nån annan städa skiten och slippa se eländet.. Fast, nä, så funkar det ju inte riktigt. 
  
Tuomas dator har kraschat också, så vi har min, med windows XP och utan redigeringsprogram (får se om jag pallar ladda ner gimp..) så, är det sådär med bloggande just nu. 
   
Snart är det november och nanowrimo, så lär bli ännu mer kass på att skriva på bloggarna mina, men desto bättre i mitt romanprojekt för den här månaden.
   Gu, jag har aldrig skrivit något längre än sju sidor (rapporter i skolan räknas inte...) så känns lite nervöst. 
Har en ganska sånär på plan färdig. Om ni är nyfikna och vill läsa nån gång så äre bara att fråga :) Tänkte nog, om det blir bra, trycka upp några och ge bort. Blir spännande. 

Nån annan som sysslar med nanowrimo? 

På min nya blogg skriver jag mer sånna fina saker, inte sånt här babbel ;). Som Boom och Urkult. 

Jag ska bli allt det som ni inte får se

Jag känner mig så neddränkt i alla de här sociala medierna. Försöker nog inbilla mig att där finns det fint folk som jag "känner" och som jag kan prata med via nätet. Visst finns det också sådana människor, där.
Men jag fastnar alltid i den här känslan av att det finns en massa saker med den här skiten som ändå inte är äkta. Det är inte på riktigt.
Jag saknar något riktigt.
Och jag har vetat det så länge.

Jag minns hur jag funderade när jag flyttade hit att här skulle det minsann hända saker. Här skulle jag lära känna en massa fina människor, dricka te hemma, prata, pyssla tillsammans, gå ut och dansa. Göra en massa knäppa kompissaker. Men jag kan inte. Jag vet inte hur man gör.
Gråter så himla ofta bara för att jag känner mig ensam. Det tar liksom inte slut.
 
Hur gör man?
Hur lär man känna folk?
Hur gör man för att inte känna sig totalt FEL?
 
Jag klarar inte av tanken på alla de timmar som går på de här sociala medierna. Bloggarna inräknade.
Kanske jag borde börja stänga av igen.

Därför skriver jag nog inte så mycket. Jag fixar bara inte tanken att det känns så.. inte på riktigt.
 
Jag vill börja leva. Ännu mer.
 
Jag ska bli allt det som ni inte kommer att få se.
För jag tänker inte lägga upp allt. Jag vill ha mitt liv i livet.
 
 

Att få brev och att ge

Jag kom hem till två brev i brevinkastet idag. Tack till er fina, ni gjorde min kväll.

Ett av dem var ett pay-it forward brev och jag vill göra likadant. Ifall ni vill ha något fint i er brevlåda, kika här nedanför så skickar jag eller ger något fint:

I'm participating in this year's Pay It Forward initiative: The first 10 people who comment on this status with "I'm in" will receive a surprise from me at some point during this calendar year - anything from a book, a ticket, something homegrown or handmade, a postcard, absolutely any surprise. There will be no warning and it will happen when the mood comes over me... I will find something I believe would suit you and make you happy.
These 10 people must make the same offer and distribute their own joy. Simply copy this text to your profile so we can form a web of connection and kindness.
Let's do more loving things for each other in 2014, without any reason other than to make people smile and show that we think of each other. Here's to a more enjoyable, more friendly and love-filled year.

Ni kan skicka er adress till min mejl: aidu.blogg@live.se så landar den inte hos dem som inte ska ha den.

Stor kram på er där ute!
/Ida

RSS 2.0