Att skämta

Det är studentkväll. En stor del av stans tonåringar har fått smaka på ordet frihet mellan sina läppar. 
Vi kör en av, för mig, världens finaste personer till en fest. Vi kör även en annan, precis lika fin. 
De är mina systrar.
Det finns inte många saker som klår min roll som storasyster. Jag har känt det starkaste av frustration, ilska och ledsamhet när jag sett att någon av dem är skadade eller sårade. Jag har känt den största glädje och kärlek när jag sett att de har det bra, även fast jag är långt borta.

Kvällen är fredagen den trettonde. Vi kör den ena till en hemmafest, utanför är det lugnt. Så som det är i en liten stad, trots studenten.
Hon som tagit studenten kör vi till Harrys vid hamnen. Hon håller sig på benen trots klackarna. Hon är så liten.
Jag ser män runt omkring. Män, som är bra mycket äldre än 19.
Jag viskar för mig själv, håll tassarna borta jädra äckel, henne rör ni inte.
För jag vill att hon ska känna sig fri och lycklig.

Vi åker vidare, till en av mina vänner och går på äventyr.

Senare, väl hemma hos min mamma. Ber hon mig att höra hur min syster har det på hemmafesten och när hon ska komma hem. Hon svarar, säger att: hon kan gå hem, gå och sov ni.

Jag vet, att hon är 21. Jag vet att hon klarar sig själv. Men jag litar inte på alla där ute. Inte om hon går två timmars promenad ensam hem efter en fest. Tyvärr.

Jag ber henne prata med mamma. Då läggs samtalet på. Jag ringer upp och ger telefonen till mamma.
En kille svarar.
Mamma frågar om adressen, var min syster är.

Han svarar inte. Han säger att hon är i rummet brevid och har roligt i sängen.
Han säger detta till min mamma.

Sen läggs det på igen.

Mamma berättar orden till mig och håren reser sig i nacken. Jag blir livrädd. Jag ringer upp.
Killen svarar återigen och jag ryter åt honom: Du din jävla idiot ger genast telefonen till min syrra och ger fan i att säga sådana saker.
Han ger telefonen.

Och jag säger att vi hämtar henne, direkt.

I telefonen och i bilen går samma diskussion runt och runt.

Han bara skämtade.
Han hade trott att det var jag i telefonen.
Jag vet inte ens hur han ser ut.
Vad får honom att tro att det är "roligt" att säga något sådant?

Min syster säger
Alla gråter.
Han är nåns pojkvän.
Han ångrar sig verkligen.

Jag säger: Man måste dra en gräns. Om man är feminist, om man vill tro på ett jämlikt samhälle så är sådana skämt inte okej. Han drev ju om dig, gjorde dig underlägsen. När vår mamma frågade var du var, vilken adress, så svarade han inte annat än att du hade "roligt" i sovrummet. Han svarade inte uppriktigt alls, han gav inte dig telefonen när mamma frågade om dig.

Mamma säger: Man vet ju inte vad sådana människor tänker, om de säger så, vad tänker de då?

Storasyster förstörde verkligen hela festen. Men jag, som storasyster tänker aldrig låta ett skämt gå förbi. Där går gränsen. Och väldigt många behöver lära sig gränsen, för att inte göra mer.



För två år sedan bodde jag långt ifrån min egen lilla hemstad i norr. En dag började en länk till en artikel om en våldtäkt spridas. Våldtäkten hade skett i Örnparken. Mitt i min hemstad. Efter att krogen hade stängts.
Det hade hänt. Trots att människor gått förbi.
Trots att vakter, poliser och andra förmodligen cirkulerat omkring.
Jag blev så förbannad. Förstod inte hur det var möjligt.
Jag skrev: Om hemstaden: VAD I HELVETE VID TVÅTIDEN OCH FAN MITT I STAN?! FOLK MÅSTE FAN GÅTT FÖRBI DÅ? VA? Fan sjukt att man känner sig tryggare här än hemma, så jävla stört. Nä, usch.

Fick en kommentar: "Män i övik får ligga för lite! Just sayin'."

Då slog det mig. Skämten, de är en del av det som bygger upp den här våldtäktskulturen.

Jag svarade: Män som gör sådant är sjuka i huvudet, inget annat. Kvinnor eller män ska aldrig utsättas för sådant som förstör deras liv pågrund av andras behov. Bara din andra kommentar visar klart och tydligt hur samhället ligger till.



Vi måste säga ifrån. Varenda gång. Oavsett om det är din pojkvän, din mamma, din polare eller chef som säger något. Vi kan alltid säga något tillbaka. Ifrågasätt, diskutera och visa att det är aldrig okej.

Kommentarer

Berätta det du känner för här:

Nimi/Namn:
Kom ihåg mig?

Sähköposti/E-postadress: (bara jag som får se)

Har du en egen blogg? Tell me :D

Och till sist.. vad ville du berätta? :)

Trackback
RSS 2.0