Sitta vid fönstret

Vi skulle ses redan halv nio. Bakom stängslet kunde jag se dig och när du kom fram höll jag om dig länge, för jag visste inte när jag skulle kunna göra det igen utan att det skulle verka för mycket. Vi hade inte setts på över 150 dagar.
   Vi gick igenom en grind, flera dörrar och gick upp några trappor. Framme, vid trängseln, tjock luft, plastmuggar med tillhörande namn nedklottrade med blå spritpenna. Unga som äldre personer, vissa utklädda efter filmtemat och självklart var då även prinsessan Leia där.
   Svetten rann i deltagarnas pannor när de följde listan över danserna och låtarna. Muggarna fylldes och den smala korridoren var trång. Du och jag provade på salsa, vals och våra olika taktkänslor krockade med skratt. Att hålla dina händer mer än fyra minuter, inte kunde det väl räknas som på gränsen. Vi var ju bara vänner och det kändes rätt just då. Men jag var rädd för att återigen falla.
Han dansade bugg med mig till en svensk dansbandsklassiker medan du stod och tittade på och efter det höll vi oss i korridoren, jag nära en plåtdörr som när som helst kunde öppna sig med handtaget slängt i min mage. Anteksanteks! Vi tittade på dem som dansade, de flög nästan över golvet, kunniga var de.

Värmen höll på att kväva oss trots de öppna fönstren och vi drogs till dem, det behövdes frisk luft i den tjocka dansdimman. Jag klättrade över korgen med hopprep och tyngder och satte mig vid det öppna fönstret, bad dig att komma dit. Du berättade om taken och pekade ut ett du hade jobbat på några månader tidigare. Jag frågade hur du kunde se om taket var dåligt och du sa att du inte visste, att det bara syntes. Du pekade på ett annat och berättade att det var alldeles nytt, att man måste vänta ett år innan man kunde måla det. Plåten i silver fick mig att tänka på rymden.
  Du sa att du hade något att ge mig och gav mig en liten tygpåse. Den tunna bomullstråden i en knut var ett pillergöra, men med mina långa naglar gick den till slut upp. Ett armband och ett halsband, blommor gjorda av glaspärlor. Blå, du visste att det var min favoritfärg. Jag tackade och frågade varför du gav mig något överhuvudtaget, du ryckte på axlarna. Vi pratade om låsen och du sa att det ena nog inte skulle hållas kvar. Jag skulle nog byta dem sen, men bar det sålänge på handleden, nog skulle det kunna hålla en kväll.
 
Om några minuter skulle vi åka, men där var vi, vid det stora fönstret.




Kommentarer

Berätta det du känner för här:

Nimi/Namn:
Kom ihåg mig?

Sähköposti/E-postadress: (bara jag som får se)

Har du en egen blogg? Tell me :D

Och till sist.. vad ville du berätta? :)

Trackback
RSS 2.0