Fem på morgonen

Jag hade krossat alla broar utom en. Förstod egentligen inte vad som hade hänt, ville bara låta tårna stryka dina hälar, andas i din nacke och låta kroppen sjunka ner i madrassen, låta täcket ligga över kropparna som molnen över träden. För det hade varit det lättaste, leva kvar i vår egna bubbla. Vi var trygga med varandra, kände till varenda vrå. Det kan ingen säga emot, inte ens du.
  Alla broar, jag hade kysst honom och det hade inte tagit slut, det var som att sticka en nål i en ballong, allt släppte, magonten försvann, det kändes rätt. Men oron gnagde i mig, allt skulle ta slut, allt som vi hade byggt upp.
  Han körde mig till flyget och tårarna stack honom i ögonen. Jag sa att jag inte visste hur det skulle bli. Att jag inte kunde lova något. Hela världen hade jag vänt upp och ner. Han satte gasen i botten och jag var ensam. Ville inte kliva på flyget. Ville inte sätta på bältet. Ville springa ut. Tillbaka.

Jag kom fram. Väntade på bussen, klev på och försökte sova. Vi pratade i telefon. Jag gäspade och du sa att jag ljög. Jag gäspade alltid då jag ljög. Men nu var jag trött. På riktigt, övertung i kroppen och jag lät bussgunget vagga mig till sömns. Aldrig hade resan upp till den norra delen av landet känts så lång.
 
Efter åtta timmars resa var jag framme bland de blå bergen. Jag lyssnade på musiken, tog ett andetag, höll andan och knöt händerna, tryckte allt jag kunde. Dimman hängde tjock i luften. Jag funderade på var jag skulle sova. Om du skulle vara arg. Om jag ens skulle få komma in.

Jag började gå fram till stadens stora torg. Där hade jag haft teatersmink i ansiktet, dansat på en regnig scen, stått nära elden, ätit glass, haft på mig min studentmössa och där hade jag också vandrat genom hela vintern till biblioteket. Jag stannade.
Inga ekande röster, bara dimman. Kullerstenarna masserade mina onda fötter. Väskan hängde tung på ryggen och dropparna rann längs ryggraden. Där, fångade jag dimman, jagade den. Lät den bli förevigad i den sovande lilla staden. Om bara några timmar skulle människor promenera här, de skulle fortsätta göra det, genom regn, sol, snö.
  Jag visste inte vad jag själv skulle göra, allt jag visste var att jag lämnat tillräckligt många djupa spår i stenen, att jag lärt känna varenda tegelsten och planka på byggnaderna, att ögonen sett tillräckligt och att de andras såg något annat än vad jag själv såg. Jag ville lära känna nya platser, nya statyer, nya mönster och se nya människor. Den här staden hade fått ha mig tjugo år, den hade låtit mig slå rot och växa tryggt, men kanske grenarna nu skulle få ta sig vidare bland molnen.
Och jag förstår nu, att jag hade gett oss en ärlig chans
Eller hade jag?




Kommentarer

Berätta det du känner för här:

Nimi/Namn:
Kom ihåg mig?

Sähköposti/E-postadress: (bara jag som får se)

Har du en egen blogg? Tell me :D

Och till sist.. vad ville du berätta? :)

Trackback
RSS 2.0