Oh blue april, you're in the past


Klister och klotter

Jag kan lätt fastna för detaljer, åtminstonde hemma i Örnboet där man sett samma byggnader hela livet. Det blir som intressant att finna små ting som folk skrivit, stickat eller klistrat på stolpar, väggar osv. Så, nu ska ni få se några. Skippar Modoversionen av Norrlandsguld och andra Modorelaterade stickers.. vill nån prompt att jag ska he upp sådana här kan man be snällt.

Nå då börjar vi!
Den här förstår jag inte om den är ironisk eller inte, men nåja.



Haha, bara så jädra bra.



En av mina favoriter:
 
 

Och så kan vi avsluta med en peppande kortvarig en:

 

11.14

Om låtarna efterlevs
tror paren att
romantiken andas
sorger

men inte trycker ängarna
trotsigt i evigheten
där änglarna njutit
 
 

Nummer 6,7,8,9,10 - Lilla Ö-viksrundturen

Här kommer min lilla Ö-viksrundtur som jag spelade in lite spontant under en kvällspromenad runt elvatiden på nationaldagen. Först lite på svenska och sen knaggeltrött engelska, haha.
 
 


taid

Everything you do.
Your caring hands, your thoughtful words,
your eyes never letting go of mine.

 

Keep me with.mina ränder.


Nummer fem. Sommardag.

När ni läser det här är jag på färja och jobbar, spännande!
Den första juni klappade jag lite skumt och sjöng lite. Är kul att leka lite och bara improvisera, oavsett om det är dans eller annat skojj. Inte behöver allt vara så seriöst hela tiden!


Glad midsommar!

 

Nu ärne jobb.

 
Hörrni, nu jobbar jag ju på färja i sommar och vad passar då bättre än ett hederligt gammalt Rederietavsnitt?
Sen kan vi ju ignorera det som S berättade för mig, att det i något avsnitt är något bombhot eller liknande.. Naj, nog ska jag klara mig nog.
 
 
 

20kesäkuuta13

Hej! 
Är nu ute på havet och jobbar. Attans så kul det är! Känns inte som jobb, utan det bara flyter på :D
Förutom att ha dansen och musikstund med barnen och ungdomarna så äter jag mest, haha. Skrivit lite också, är en  fin inspirationskälla detta. 
Min kamera är det nåt fel på, så lever på mobilbilder just nu. Både datorn å kameran har knasat sig nu, å telefonen är väl inte hundra heller. Kanske det är nån som vill att jag ska vara utan ett tag. 
 
 
 
 
 
 

Klyftisar och torskis

Wuah, så sjukt gott det är med ekologisk klyftpotatis och den mindre giftiga torsken.


Behind every window, there is some hidden gold


23.13

Alla dessa frågor
De som kommer
Under tiden
Efteråt
Innan.
Hela. Tiden.
Och man vill bara sätta handen för strömmen i huvudet
hindra vattenfallen
och kanske slippa drunkna.
Man sätter stopp
Tänker
Satan.
Måste. Hålla. Ut.
Och varför måste man så mycket

Och varför kan man inte alltid få göra det man känner
Och varför måste människor sluta prata.
Och varför ser vi inte de här rutinerna.
Varför glömmer vi bort nyanserna och färgerna
Följer bara svart eller vitt
 
Antingen är det monotont. tomt.
Eller knasterfyllt, splitter genom ögonen.
 
Nej, sorgen hörrni, den har landat i asfalten, leker med maskrosorna.
Jävlas lite med dem.
Men de vet att de redan vuxit upp
och nånstans, har de funnit balansen

Citatmåndag

"We must be our own before we can be another's.' - Ralph Waldo EmersonBob Dylan quoteChoose
Love it!Positive affirmations.  Make your dreams happen.  ^James Print. . . what you were meant to do.
  .

Johnny Cash, Bob Dylan - Girl from the north country

 

If you're traveling to the north country fair
Where the winds hit heavy on the borderline
Remember me to one who lives there
For she was once a true love of mine.

Please see from me if her hair hanging down
If it curls and flows all down her breast
Please see from me if her hair hanging down
That's the way I remember her best.

Well, if you go when the snowflakes storm
When the rivers freeze and summer ends
Please see for me if she's wearing a coat so warm
To keep her from the howlin' winds.

Well, if you're traveling in the north country fair
Where the winds hit heavy on the borderline
Please say hello to one who lives there
She once was a true love of mine.

If you're travelin' in the north country fair
Where the winds hit heavy on the borderline
Remember me to one who lives there
She once was a true love of mine.



Några dagar i hemstaden

I slutet av maj och den första juni, såg det ut såhär. 

27 maj åkte jag buss hem genom Höga kusten. Attans så fint det kan vara. 
 


Dagen efter hade jag det såhär kul med Alma. Minen hon gör är ganska priceless.


Dagen efter det hade jag lektion hos pappa. Min dator är ju, som ni kanske redan vet, döende. Fick gokaffe i en Arabiamugg, bättre serverat kan man inte få det. 


Dagen efter gjorde Ivar getostpannkakor, är ju inget större fan av sådan ost, men var ju inte pjåkigt för det!
Jag lyxade till det med ekologisk choklad (utan mjölk och annat skumt) med bitar av torkade jordgubbar. Var riktigt fint att sitta på altanen och prata en massa. 


Den sista dagen i maj bjöd Julia på mjukglass, inte så dumt det heller!



Och den kvällen och natten var vi och cyklade runt hela stan för att slutligen hamna på klippan, finna en ensam korv, en halv påse tuggummin och grilla bananer med choklad och för mig blev det även granskott. 



Nattlista

- Äta ett heltekokvällsmål: pasta, ägg, vitlök, grädde och ost.
- Skypea med fina Anna
- Ha muminplåster på tummen
- Vara nervös inför sommarjobbet
- Sova i en gigantisk säng men ändå ligga tätt intill
- Få känna sig hemma
- Se hur vinden river i björkarna utanför
- Hålla i kniven från Lappland, låtsas att den är formad efter ens egen hand och fundera på skogsutflykter
- Veta att människor kan putta undan sanningen, men aldrig förevigt
- Borsta tänderna med tandpulver (<3) och Tepe-tandborste
- Tänka tillbaka på helgen fylld med glädje och tokigheter: bastu, tält, gitarrspel, såpbubblor, kassettband och badminton i kombo med frisbee. Attans så fina människor det finns, blir så glad i hjärtat.

TitanicBook Shop in Venice (by Travels with my nikon)
 

Nummer fyra. Stay.

En fredag hann jag vara med på den sista jazzlektionen min lärare hade för den här våren. Det var så himla fruktansvärt varmt inne på Danshuset, gick inte öppna fönstret särskilt mycket heller, så luften blev ganska tjock och tung efter ett tag. Efter lite avslutningsfika ute i solen gick jag in igen, behövde få improvisera lite och avreagera mig lite, trots värmen som nästan slukade kroppen. Så, här får ni nu se hur det var. Låten är Stay med The Glass Child.

 

170513


14Kesäkuuta13

Hej ni fina!
Nu är jag i Hesa med fina mannen. Ska nöta in kombinationer till sommarjobbet och bara ha det braaa. Sen jobba mellan Åbo å huvudstaden, skojjskojj!
Hade tur och fann en billig dator, så nu kan jag sitta å skriva fritt när jag känner för det. Blir väl att pricka in de där novelltävlingarna nura. Nu när tangenterna återigen trycks ner en efter en med ett flyt.

Såhär såg min resa ut hit för er som inte sett via Instagram, den tog nästan exakt ett dygn.

Lämnade Örnboet, var i Sthlm (glömde min hatt på Ybussen :/), skrev lite på färjan (så himla fint med havet och bara, åh), åkte tåg från Åbo (nästan ett år har gått sen sist), åkte förbi minnen (Plaza, shoppingcenter i Salo) och ja, sen var jag framme!


   

Nu ska jag kika igenom kombinationerna lite, hajs!
Ta hand om er och ha en attans grym helg! :D
 

Två.

Jag har några favoritställen hemma i Örnboet. Hamnen och Varvsberget är några av dem.
 
Bilden från den här dagen var regnig och jag rensade tankarna vid gästhamnen. Sjöng till Anna Von Hausswolfs Ocean och var helt ensam där. Himla bra.



Jag och Julia var på nattäventyr för ett tag sen. Några av timmarna satt vi vid Varvsberget och pratade om allt som tycktes nå över staden. När vi sen skulle vidare till stranden så slutade natten, eller ja morgonen, med att bilen gick sönder. Obs.





Nummer tre. Höga kusten.

Jag var påväg hem från Stockholm med buss och bara gapade åt hur vacker himlen var och hur magiskt de blå bergen och öarna gömde sig bakom dimman just den kvällen. Och en enda tanke for i huvudet: hur många länder och städer jag än besöker kommer jag alltid vara fascinerad av naturen här hemma. Här är ett klipp från då vi kör över Högakustenbron.


I will be with you - Sarah Brightman

Den här spelades upp idag på en gammal skiva som jag har haft bra många år. 
 Lite halvdryg, särskilt i början, men älskar när Sarah sjunger: I will be with you. Wohoau. Har ni inte hört Sarah Brightman – Canto Della Terra, då måste ni göra det genast! Är en av mina absoluta favoriter, alla gånger. 
 


Leave and let me go

You're not meant for me, I know
Carry on, carry on
And I'll stay strong

Leave and let me go
I will think of you, I know
But carry on, carry on
And I'll stay strong

Someone else will keep you warm from now on
Someone else will keep you safe from the storm
But I'll be with you wherever you go
So you will never be alone
I'm going where the wind blows
Going where the lost ones go'

Chorus:
I will be with you
I'm losing the love I found
Crying without a sound
Where have you gone?
I will be with you
You were my fool for love
Sent me from high above
You were the one
I will be with you
I'm going where the wind blows
Going where the lost ones go

Leave and let me go
Don't look back, just let me know
Carry on, carry on
You must stay strong

Nothing ever looks the same in the light
Nothing ever seems to quite turn out right
When you realize that you have been loved
Then you will never be alone
I'm going where the wind blows
Going where the lost ones go

(Repeat chorus)

Leave and let me go
Baby I can't come along
Carry on, carry on
You must stay strong



Fågelön

Måste berätta för er om "fågelön" jag såg när jag skulle på utbildning på sommarjobbet. På en liten liten ö, med döda träd fanns en hel drös med fåglar och deras.. bon (?) kanske det var. Fick en alldeles inspirationshäftig känsla i magen av det.
Det är ofta naturen som får mig att tappa hakan, inte tankar om höga byggnader.


Lite april och lite maj

Hej fina, hoppas ni har det bra. Nu tänkte jag ta och visa er några lite månadsgamla bilder!

Från Stockholm i slutet av april


Sånhär skylt hade de där å
 
 
 
I Helsingfors följde jag och T med min couchsurfinghost på modern kontaktimpro, skojj varne!



Sen närmade sig Vappu med stormsteg, som jag dock firade i Sverige, framför datorn. Sämst, nästa år då banne mä.



Första maj var bra mycket bättre i alla fall. Hade en härlig dag på stranden och lät fantasin få göra sitt.


Vem skulle du vara? Och vad skulle du göra?

Det senaste året har jag börjat ifrågasätta konsumtionen. Den ständiga jakten på förbättring i våra liv. Jag ser det eftersom jag själv varit där. Jag har velat ha saker, ofta för att jag tänkt mig att de ska passa vissa situationer. För att det ska bli så mycket enklare, bättre, finare.
 Jag har impulsköpt som ingen annan och jag gör det fortfarande emellanåt. Även om det bara är på second hand sedan ett bra tag tillbaka.

Det är inte fel. Jag tror inte på en svartvit värld. Jag tror inte på rätt eller fel, alla händelser tycker jag ska ses i sitt sammanhang. Men saker har alltid konsekvenser, bra som dåliga, som mellanting. 
  Däremot tror jag att många människor inte reflekterar överhuvudtaget på varför de köper så mycket. Varför ska ting behöva betyda och ta en sådan stor plats i våra liv?
 
När jag var fjorton år hade vi en vikarie. Hon sa att: ungdomar, vet ni vad, hur ni än gör med era liv, res ut i världen och upplev saker. För att äga ting, det tappar alltid värde. När jag var ung åkte jag de finaste båtarna och de dyraste bilarna. Inget av det har jag kvar.
  Jag kan med all säkerhet säga att det hon sa då har påverkat mig sedan dess.

Jag ser det ännu tydligare nu när jag har alla mina ägodelar i ett enda rum. De skänker mig mest ångest. Jag måste hålla reda på dem, gå igenom dem, är rädd för att förlora dem och de tar plats. Ändå minns jag förmodligen inte hälften, om jag ska plocka fram i huvudet allt jag äger.

För att kunna konsumera behöver man oftast pengar.  Vad motsvarar pengar? Tid?
Vi lägger ner vansinnigt mycket tid på att följa vad samhället berättar för oss är den enda vägen; utbildning, jobb och sedan tankar om ett liv. Många tänker att de ska göra det och det och det när de har pengar. Då, äntligen.
Jag är likadan.
Men hur många timmar måste vi jobba för att få göra det vi vill?
Man har fem veckors semester och en jädra massa helger. Men, gör det oss till fria människor?
Kanske.
Förmodligen inte.

Och vad gör vi med pengarna?  Vi reser litegrann, köper en jädra massa till hemmet för att det ska vara lättare och smidigare, köper en ny tv, köper en jävla massa kläder och släpar hem skönhetsprodukter fyllda med syntetiskt skit.
Allt är förstås relativt, men det jag vill komma fram till är att jag tror att människor som ständigt är bundna till arbete och till kraven för konsumtion gör just det. De konsumerar, för att de tror att det hör till och gör dem lyckligare. Man har ju ändå inte tid att resa runt någon månad.. 
Och vad gör alla pengar på banken om hela systemet kommer att skita sig inom tio, trettio eller femtio år. Var det värt tiden vi lade ner på att tjäna dem då? 
Sen finns det ju människor som vill leva just såhär, med heltidsjobb och prylar. Jag säger inte att det är fel, alla har sina vägar och drömmar. Men jag undrar hur många som kanske är bundna till att tro att det är det som kommer göra dem till lyckliga människor, fast de innerst inne vill något helt annat. Att de bara inte vågar.

Hur många har inte ett jobb, bara för att ha ett jobb? För att vi tror att det är enda vägen?
Ibland frågar jag vad människor vill göra just nu, vad de har för mål. Sedan jämför jag de svaren med de svar jag får när jag frågar: Om du hade 3 miljoner då, vad skulle du göra då?
Svaren har hitills alltid varit olika. På första frågan är svaret bundet, efter jobbet, efter karriären, efter kraven. På andra frågan är svaret fritt och jag skulle vilja påstå mer äkta.

Därför frågar jag dig nu, vad skulle du göra om du hade 3 miljoner och vad är det som egentligen hindrar dig från att göra det just idag?


833-2111-0105-0

Jag har gråtit, varenda dag i en vecka nu. 
Velat göra vad som helst för att få vara med dig. 
Men varför. 
 
Jag ser att du ljuger, du kan inte lura mig
Jag känner varenda ton i ditt register.
Vet när du behöver något. 
Vet när du ber om något.
Den här gången måste du säga det högt. 

Alla säger att jag måste vänta. 
Fyra månader. 
Ett år. 
Fem år. 
Tio år. 
Förevigt. 
 
Jag har hittat mig själv igen, 
efter att ha träffat fler människor på en vecka, 
än vad jag gjort under hela året. 
Efter att ha sovit ensam, 
skrivit, 
sjungit. 
Varit mig, stökat till, ordnat. 
Gråtit. 
Skrattat.
Kramats. 
 
Jag är så ledsen, 
för att jag inte förstod det
tidigare. 

Jag cyklar varje dag. 
Bygger upp kroppen.
Jag ska bli starkare. 
Du tar fortfarande bilen. 
Överallt. 
Trots 800 meter. 

Jag vet att det finns något mer 
hos dig, jag har sett det, hört det, känt det.
I varenda ven jag har i kroppen har dina drömmar fått visa sig
Varför ska alla människor låta dig ha det inlåst
Varför låter du dig själv leva så
Varför säger du inte nej? 

Jag bara saknar. dig. så. jävla. mycket.
 
..

Jag ska visa dig, vem jag är, vad jag kan göra. 
Och jag tänker fortfarande skriva om dig. 
och mig. 
Om oss. 

För vår historia, även fast den kanske redan är slut, 
är en av de vackraste jag någonsin kunnat tänka mig. 



En liten Finlandsresa

I mitten av maj hade jag bestämt mig för att fara till Finland igen, lite roligare att fara å kramas med fina och syster och dansa än att sitta hemma och kråla sig bland studier. Två timmar innan bussen skulle gå, åt vi morsdagstårta och då bestämde vi oss för att Julia skulle med! Himla fint med så härligt sällskap som en av sina finaste vänner.

Obsobs, laktosintolerans kräver tabletter emellanåt. Till vänster ser ni min nya dagbok, i juli får den ta många av mina ord.


Vi åkte buss under natten, där jag av en slump träffade Elin! Var superfint eftersom det var hemskt längesen vi sågs. Efter några timmars prat somnade vi något till slut.

Framme på Arlanda slog vi oss ner i nå fåtöljer och chillade. Där hade några danska/tyska/norska(?) killar lämnat mynt som vi utnyttjade för att kunna köpa frukt.

 
På flyget kunde man läsa om Mumin. Har ingen aning om varför han käkade oliver.


Sedan så var vi ju framme dårå. Vanda-Helsingfors flygplats har verkligen fixat riktiga utgångsskyltar nu förresten. Resten av dagen tog vi det lugnt, köpte mat, drack te och lite sånt.

Dagen efter for jag och Julia på äventyr till Köklax för att träffa fina bekanta, däribland min syster och hennes pojkvän. Följde med och åt, var å kikade i affärer och lite sådant!



Efter den dagen var vi till Tuomas sommarstuga. Såg en igelkott, gick barfota, fikade, klottrade, gjorde kransar, kittlades och skrattade en hel del.

 

Fjärde dagen var vi till en loppis, hittade min bröllopsklänning och provade bal- och discooutfits med Julia.

Den i mitten, åh, så enkel och fin!


Efter det sov vi i Alppipuisto (alp..parken?) och avslutade kvällen med några härliga spelningar.



Femte dagen var jag och Tuomas på jakt efter mina döda träd. Jo förstår ni, de är bra fina med sina grenar utan löv och med sina kala stammar, lite så.



Blev en del bilder därifrån, så några fler kommer dyka upp framöver.
Efter den lilla utflykten for vi återigen till alppi å sov i hängmattan någon timme. Därefter dök syster, Julia, Lina och Kentsu upp. Medans pojkarna for och dansade satt vi på systers filt och pratade ren och kär norrländska ;)
Sen var det natt och vi åkte till skogen för dans i någon slags.. grottunnel. Sen for vi hem för välförtjänt sömn.


 
 Sjätte dagen spenderade jag på UFF och Kiasma för att sedan möta upp sis, Julia å Lina i musikparken. Var ju hockey mellan Sverige och Finland. Åt sedan övergo halloumifalafel på Fafa's, for på ett punkcykelbyggarevenemang, åt mat hos Tuisku å dansade till Dolla lova på kuudes linja. Därefter, sisådär tre-fyra på morgonen tog vi första doppet, i havet dessutom! Var inte så kallt heller, tufft.


Sjunde dagen spenderade jag och Julia i Köklax med Ems! vi åt mat, missade buss å sånt, haha.
Dagen efter var vi i stan, käkade buffé på Iguana, kastade lås, sov i gravpark och var på loppis.
 
 
 
Dagarna som följde var som sådana att Julia for hem till Sverige, Jag och T tog ett andra dopp, vi for vilse i Vanda å där dansade vi, demonstrerade mot Monsanto och GMO, var på Maailma kylässä/ World Village Festival och sedan åkte jag tillbaka till Sverige.


Nummer två. Smultronställe.

Jag och Tuomas var hemma hos honom och segade och eftersom det var min sista kväll där på ett tag så bestämde vi oss för att hitta på nåt, ut nånstans skulle vi hur som helst. Jag blev hemskt sugen på glass, så vi for och köpte 0,9 liter vaniljglass med lingon (eller var det tranbär?) och kolasås och for sedan till ett av de finaste ställena jag vet, trots wifistolpar (cancerstolpar). Längst till vänster kan ni se fullmånen, den var himla stor den natten.


Sitta vid fönstret

Vi skulle ses redan halv nio. Bakom stängslet kunde jag se dig och när du kom fram höll jag om dig länge, för jag visste inte när jag skulle kunna göra det igen utan att det skulle verka för mycket. Vi hade inte setts på över 150 dagar.
   Vi gick igenom en grind, flera dörrar och gick upp några trappor. Framme, vid trängseln, tjock luft, plastmuggar med tillhörande namn nedklottrade med blå spritpenna. Unga som äldre personer, vissa utklädda efter filmtemat och självklart var då även prinsessan Leia där.
   Svetten rann i deltagarnas pannor när de följde listan över danserna och låtarna. Muggarna fylldes och den smala korridoren var trång. Du och jag provade på salsa, vals och våra olika taktkänslor krockade med skratt. Att hålla dina händer mer än fyra minuter, inte kunde det väl räknas som på gränsen. Vi var ju bara vänner och det kändes rätt just då. Men jag var rädd för att återigen falla.
Han dansade bugg med mig till en svensk dansbandsklassiker medan du stod och tittade på och efter det höll vi oss i korridoren, jag nära en plåtdörr som när som helst kunde öppna sig med handtaget slängt i min mage. Anteksanteks! Vi tittade på dem som dansade, de flög nästan över golvet, kunniga var de.

Värmen höll på att kväva oss trots de öppna fönstren och vi drogs till dem, det behövdes frisk luft i den tjocka dansdimman. Jag klättrade över korgen med hopprep och tyngder och satte mig vid det öppna fönstret, bad dig att komma dit. Du berättade om taken och pekade ut ett du hade jobbat på några månader tidigare. Jag frågade hur du kunde se om taket var dåligt och du sa att du inte visste, att det bara syntes. Du pekade på ett annat och berättade att det var alldeles nytt, att man måste vänta ett år innan man kunde måla det. Plåten i silver fick mig att tänka på rymden.
  Du sa att du hade något att ge mig och gav mig en liten tygpåse. Den tunna bomullstråden i en knut var ett pillergöra, men med mina långa naglar gick den till slut upp. Ett armband och ett halsband, blommor gjorda av glaspärlor. Blå, du visste att det var min favoritfärg. Jag tackade och frågade varför du gav mig något överhuvudtaget, du ryckte på axlarna. Vi pratade om låsen och du sa att det ena nog inte skulle hållas kvar. Jag skulle nog byta dem sen, men bar det sålänge på handleden, nog skulle det kunna hålla en kväll.
 
Om några minuter skulle vi åka, men där var vi, vid det stora fönstret.




Efter dig, efter den här staden

Jag mår bra för jag tror att det här är rätt väg. Hur snårig den än känns just nu.
Jag gråter för att det samtidigt känns som att jag skulle kunna göra vad som helst för att gå tillbaka. Rädslor för det nya som hackar. Varför ska det behöva spela sån jävla roll? Well, det behöver det inte göra, man får trampa sig vidare, skylla sig själv och allt det där. Men två och ett halvt år är också lite tid, klart det också tar tid att ta sig igenom det, för allt var bra, förutom att jag sårade dig igenom helvetet och förutom att vi inte vill samma saker.
Vissa förstår det ändå inte. Ibland förstår inte jag heller och ändå hängde så mycket av det på mig. Det var jag som letade bristerna. Det var jag som föll för mina impulser.
Det svider. 

Det här kommer ta tid. Men det är okej. För det finns så mycket att se framemot och man får bara vara tacksam över det som har varit.

Nå, jag har gjort en lista med låtar. Låtar som legat i andra listor länge, men som först nu får sätta sig tillrätta. Underligt sånt där.

 
"Av allt det jag gav har du ingenting kvar
Jag ger vad jag har
Men du ger ingenting tillbaks

Jag lämnar dig här
Jag måste gå nu
Ja, jag lämnar dig här
För jag vill aldrig, aldrig, aldrig bli som du

För du sålde ditt hjärta, du sålde din själ
Så inte känner du smärta, när jag tar mitt farväl

Du sålde mitt hjärta, och allt som var vårt
Jag undrar än hur du kunde, du sa det var inte svårt


"Det finns en sorglig lycka
I att aldrig mer va ett med de
Som vet precis vem du är


Vi läser Hundra år av ensamhet
Jag blickar fram mot ett
Jag ska va tyst från och med nu
Och se vad som händer när det bränner till
Antagligen ingenting, det brukar vara så
Tyst från och med nu

En timme tar en vecka här
Slå mig så att nånting händer
Visarna på klockorna går bakåt här" 

"Jag måste lära mig att se det som finns framför mig
Och det som ingen kan ta härifrån
Och även om jag inte vet vart jag ska
Så får jag aldrig sluta gå

Ett fel närmare rätt ett sätt att se på sorgen"

"Glömmer aldrig när hon sa
att om du sticker nu så finns det inget kvar
jag har ångrat varje dag
att jag ljög om att jag skulle stanna kvar
heder till er som är kvar


Men jag kommer aldrig mer tillbaks"

"That you're not
Here with me
Seems to be the only time that I can see you clearly

I may not know
How to treat or give you what you need
But I am a gentleman who says what he means now"

"This time you, may lose the ones you love
Don’t blow this, don’t kill your future
Don’t fool me, don’t fool the one you love
You need to, change directions

This time you’ve got the chance to make things right
Don’t blow this, don’t kill your future
You’ve been here, too many times before
You need to, change direction"

Jag fattar ingenting - Lars Winnerbäck

Ibland orkar man inte skriva ner allt som går runt i huvudet, ibland behöver man bara lyssna.
 
inte en dag yngre
skriver jag en sång
jag har ältat alla ord
här över muggar och glas
vi kom varandra närmre
du och jag i vår
och jag är tacksam för
att du orkade lyssna

en sommar igen
kanske nån vecka på landet
kanske nån helg
i nån storstad söderut
du och din tjej
jag och min son ibland
planerna
är skönt

om dom kan flyta lite nu

fan, det värker
det ilar då och då
det känns ibland som om alla har
förstått utom jag
att världen står och pekar
stackars han som tror
att livet är en dröm
han borde ta ett jobb

jag drack en kaffe hos Louise
på hennes uteplats igår
hembakt och en son
som lärt sig cykla just
hon berättade sin historia
och om styrkan hon fått
hur värdena ändras
när sjukdomar kommer

jag ville skjuta mig själv
redan på tunnelbanan hem
för hur svag jag har varit
och hur fel jag haft
två öl senare
var Skånegatan
ändå lite lockande
och framtidens ljus

jag fattar ingenting...

ännu inte äldre
tar jag flyget härifrån
och tänker att jag blivit lite
starkare
tänker att jag bara måste
se mig om
och leva lite mer
du vet hur jag är

men sen i mörkret på hotellet
i lappsjukans klimax
klickar jag fram bilder
som jag har i telefon
hon och jag i taxi
på väg från Gorkijparken
på ett sista försök
i Moskva

nu minns jag det som varmt
det där som frös i TV-soffan
dagarna vi inte orkade
prata med varann
jag tvivlar än en gång
och strör ut frågorna på bordet
nån säger nånting
nån annan nåt annat

jag kunde säga att jag önskar
hon förstod
men det är ju inte det
jag vill nog bara ändra sanningen
nu går solen upp
och jag står på en balkong
i ett land jag aldrig känt
och tittar österut

ett land jag aldrig känt
med nya smaker att förnimma
steg som måste tas
och mina hyllor för mig själv
stolt som en bödel
som bara gör sitt jobb
väntar jag på frälsning
och förståelse

jag fattar ingenting...

jag fattar ingenting
och jag ser bara tecken
bilder säger stanna
bilder säger gå
vi pratar inte mera
eller gifter oss till hösten
saker förändras
när tiden går

har jag väntat mig för mycket
blåste jag iväg
jag ser tillbaka på
en radda av affischer
jag tror jag drömde om ett liv
bara utan korridorer
utan korridorer
skulle jag bli lycklig

du kände mig när
åren var terminer
när sommaren var helig
och nätterna var allt
du har vart densamma
som en klippa genom tiden
med en hand som
verkat räcka åt oss alla

minns du när vi satt
utanför Strandbaden i Falkenberg
och lyssnade på när
havet blåste in
det var långt innan henne
det var långt före allt
men jag kan inte komma på
att jag saknade nåt då

jag ser regnet komma närmre
över floden
TV:n dövar tystnaden
i mörkret
tid tid
inte en dag yngre
skriver jag en sång

jag fattar ingenting..

 

Figured something out.

AiNA iKUiSEsti. Think about that one.

 
Set your life on fire, seek those who fan your flames - Rumi

Fem på morgonen

Jag hade krossat alla broar utom en. Förstod egentligen inte vad som hade hänt, ville bara låta tårna stryka dina hälar, andas i din nacke och låta kroppen sjunka ner i madrassen, låta täcket ligga över kropparna som molnen över träden. För det hade varit det lättaste, leva kvar i vår egna bubbla. Vi var trygga med varandra, kände till varenda vrå. Det kan ingen säga emot, inte ens du.
  Alla broar, jag hade kysst honom och det hade inte tagit slut, det var som att sticka en nål i en ballong, allt släppte, magonten försvann, det kändes rätt. Men oron gnagde i mig, allt skulle ta slut, allt som vi hade byggt upp.
  Han körde mig till flyget och tårarna stack honom i ögonen. Jag sa att jag inte visste hur det skulle bli. Att jag inte kunde lova något. Hela världen hade jag vänt upp och ner. Han satte gasen i botten och jag var ensam. Ville inte kliva på flyget. Ville inte sätta på bältet. Ville springa ut. Tillbaka.

Jag kom fram. Väntade på bussen, klev på och försökte sova. Vi pratade i telefon. Jag gäspade och du sa att jag ljög. Jag gäspade alltid då jag ljög. Men nu var jag trött. På riktigt, övertung i kroppen och jag lät bussgunget vagga mig till sömns. Aldrig hade resan upp till den norra delen av landet känts så lång.
 
Efter åtta timmars resa var jag framme bland de blå bergen. Jag lyssnade på musiken, tog ett andetag, höll andan och knöt händerna, tryckte allt jag kunde. Dimman hängde tjock i luften. Jag funderade på var jag skulle sova. Om du skulle vara arg. Om jag ens skulle få komma in.

Jag började gå fram till stadens stora torg. Där hade jag haft teatersmink i ansiktet, dansat på en regnig scen, stått nära elden, ätit glass, haft på mig min studentmössa och där hade jag också vandrat genom hela vintern till biblioteket. Jag stannade.
Inga ekande röster, bara dimman. Kullerstenarna masserade mina onda fötter. Väskan hängde tung på ryggen och dropparna rann längs ryggraden. Där, fångade jag dimman, jagade den. Lät den bli förevigad i den sovande lilla staden. Om bara några timmar skulle människor promenera här, de skulle fortsätta göra det, genom regn, sol, snö.
  Jag visste inte vad jag själv skulle göra, allt jag visste var att jag lämnat tillräckligt många djupa spår i stenen, att jag lärt känna varenda tegelsten och planka på byggnaderna, att ögonen sett tillräckligt och att de andras såg något annat än vad jag själv såg. Jag ville lära känna nya platser, nya statyer, nya mönster och se nya människor. Den här staden hade fått ha mig tjugo år, den hade låtit mig slå rot och växa tryggt, men kanske grenarna nu skulle få ta sig vidare bland molnen.
Och jag förstår nu, att jag hade gett oss en ärlig chans
Eller hade jag?




Lite luleminnen

I vintras var jag ju i Luleå och var volontär på minus30. Då var Alina Devecerski där och henne har jag väl inte lyssnat på så mycket, inte innan och inte heller efter. Men gu vad hon är ös på scen!
Så, nu minns jag tillbaka lite till isbitar till ögonfransar, fina människor och dans trots huvudvärk och yrsel, fast ja, videon är ju från P3guld å inte från restaurangscenen, nåja! 

En övergiven sång spelar för mig gång på gång,
vill övertala mig att allting kommer ordna sig
Men inga stjärnor lyser, och hela staden fryser,
och jag är fast i nått försök att komma över

Allt det där du sa, om att du älska mig, men bara måste dra
Jag ville inget hellre än att ha dig kvar, det vet du

Men jag säger såhär, det brister det bär
Det är bara konstatera, det e dark nu
Man lever man lär, det går väl sådär
Det är bara konstatera, det e så dark nu
Det e dark nu

Hur kunde vår passion bli en dålig ekvation
Allting var bara du, bränd av dina lågor nu
Det är för tungt att andas, tankar kan inte samsas
och hjärtat maler på om samma gamla visa

Allt det där du sa, om att du älska mig men bara måste dra
Men när jag tänker på de var det lika bra, de vet jag

Så jag säger såhär, det brister det bär
Det är bara konstatera, det e dark nu
Man lever man lär, det går väl sådär
Det är bara konstatera, det e så dark nu
Det e dark nu



220413

 
Let's build something great

Nattlista

- Dricka tjeckiskt te med äpple, vanilj och tranbärssmak.
- Veta att du är lite närmare bara för att ditt tåg var det just då. Snart.
- Skriva en romananalys på en och en halvtimme. Flyt.
- Tack för att du ringde, det betyder mycket
- Tänka på gårdagen och vara tacksam över fina vänner
- Se framemot veckan
- Känna resmöjligheterna rusa igenom kroppen
- Ha ett muminplåster på stortån
- Fundera över varför det är så lätt att hata något som man inte känner till
- Tänka på dina händer.
- Borsta tänderna efter att ha glömt tandborsten två nätter i rad.

 bedroom.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Källor finnes här: 1, 2, 3

Blackandwhite


 

Nummer ett. Färja, fullmåne, improviserat

Det här är skitläskigt för mig, men jag tänkte att det kunde vara kul att dela med mig lite av mig i en mer levande version så att säga. Och man ska ju göra sånt som känns lite läskigt emellanåt, vad ger det annars att leva? Sen ville jag visa er hur fint det kan vara på färja med fullmånens sken i vågorna.
Klippet är från när jag åkte hem till Sverige den 26 maj. Jag hade nyss lämnat klubben på färjan, sett två hårdrockare smyga omkring i korridoren, trott att jag tappat bort min mobilladdare (hade glömt ena delen i caféet..) och bara landade i hytten. Det var tyst och fint och jag sjöng trots att folk i hytterna brevid kanske skulle bli griniga. Nå, man lever bara en gång.
 
 

Nudda den - om att växa och om det jag tror på

Under de senaste två åren har jag haft väldigt mycket tid för mig själv. Jag har läst mycket om saker på nätet, funderat över olika åsikter och om var de kommer ifrån, diskuterat med nära och kära och mindre nära människor. Jag har vuxit som människa och lärt mig följa hur just mitt hjärta vill gå. Egentligen hade jag inte reflekterat över den här gränsen av förståelse för omvärlden om inte jag och S gjort slut.
För det är nu jag märker skillnader, i hur jag hanterar problem, tankar, funderingar, drömmar och mål.
På sätt och vis har jag alltid gjort tillräckligt, jag har alltid klarat skolan och övriga sysselsättningar, kanske inte perfekt, men ändå tillräckligt bra. Trots osäkerhet och skitsnack på mellanstadiet, trots självmordstankar på högstadiet, trots mammas psykos på gymnasiet, trots allt. Det har aldrig varit något problem, trots nätter då kudden varit fylld med tårar på båda sidorna, trots dagar i skolan då jag till slut bara brister i gråt, trots att jag inte alltid haft lust att äta, trots att inte en enda känsla kunde gräva sig fram på dansen. Jag har alltid klarat mig igenom saker. Med mina närmaste förstås, tack ni fina.
  Men jag kanske inte alltid har reflekterat över vad som egentligen hänt och sett kopplingar till händelser. Att förstå själva problemet på ett annat plan och ge det tid. Det här är lite svårt att förklara, men kanske ni kan räkna ut vad jag menar.
Under de här två åren har jag lärt mig att se under ytan av samhällsideal, vara källkritisk men inte misstänksam, att göra det som känns bra för kroppen och för själen utan snabba lösningar utan med rätta lösningar, att det går att lita på en människa fullt ut och att alltid vara ärlig mot denne, att inte låta sig själv vara nere som en rutin och bara tro på en enda väg för det bara låser en själv.
Jag tror det är det som många människor mår dåligt över, att de är låsta, utan att de själva vet om det.
Men det tar tid och det krävs en hel del tålamod för att bryta sig lös. Att nudda bubblan.

För mig har det alltid gnagt i mig att följa det som känns rätt. Att alltid vara den jag är och stå för det. Jag har sällan haft problem med det, förutom när jag låtit andra människor trycka ner mig, förstås. Det har självklart tärt på mig som på alla andra. Hur vi ska se ut, hur vi ska uppföra oss och helt enkelt vilka vi ska vara.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen, media matar oss med ideal och vi matar varandra med hets över allt möjligt också.

Jag minns själv att jag var nojjig över magen, näsan, benen, håret på dem, vad jag sa, hade på mig och allt möjligt. Men ändå försökte jag putta bort de tankarna, det var dock svårt när man ständigt var omringad av andra i samma ålder, som hade ögon som kunde ge blickar. Man kände sig ständigt "övervakad" och man var rädd för att inte bli accepterad och respekterad.

Men sen skulle jag flytta till Finland. Min hud var hemsk, men jag hade bestämt mig för att vara utan krämerna, ville inte ha dem på mig, jag hade börjat bli mer medveten om vad de innehöll osv. Till slut gav jag upp, hade krämerna och huden blev sakta bättre och jag flyttade. Lämnade Ö-vik, kompisarna, familjen och pojkvännen. Jag bodde ensam hos en främmande familj och i en rätt så främmande miljö.
   Då började jag läsa och jag blev väldigt insatt i nopoo vilket ledde till en källkritisk syn mot företagen som skapar produkter för hud och hår. De ljuger rakt i ansiktet på folket, för att hålla uppe människors krav om ideal och deras ständiga kamp för att nå dem så att de själva kan tjäna stora pengar på att sälja vatten och okända kemikalier.
  Jag slutade med krämerna, totalvägrade och till slut, fann jag andra vägar för att få vara utan eksem, med bra mat, vatten och att leva utan stress och orosmoln.
Jag skulle snart upptäcka att företagen som lurar folk vareviga dag för pengar, hängde ihop med mycket annat.

Just då insåg jag något och ju mer jag läste, desto mer lärde jag mig om vad jag tyckte och tänkte om det rutinmässiga livet som vi lever i.
  Eftersom jag alltid haft det lätt i skolan, trots problem i övriga livet, har jag alltid haft svårt att förstå vad många gnäller över. Vad är det som gör saker så svåra att göra? Självklart finns det många anledningar, en tror jag är att skolsystemet inte passar alla. Att vi i dagens samhälle tror att det bara finns en väg att gå, att det är det enda rätta, gör det svårt för alternativ. Normen är att gå i skolan, skaffa ett jobb och därefter göra det 40 år med några veckors semester per år.
  Jag ser det här omkring mig, hela tiden. Jag läser om människor som inte längre har tid för sin familj, utan att de får vara glada över helgerna. Jag läser om människor som sökt jobb i flera år och som känner sig misslyckade. Jag läser om människor som hatar att sitta på sina arbeten, som skulle göra nånting helt annat bara de hade pengar. Jag läser om sjuka människor, som äter skit, men gör det av gammal vana eller av ett förtroende för myndigheterna. Jag läser om människor som vill gå ner i vikt och provar alla möjliga dieter. Jag läser om människor med hudproblem, som inte blir bättre hur dyra krämer de än köper. Jag läser om människor som mår dåligt över att de inte kan köpa det de vill. Jag läser om människor som får cancer, diabetes, fetma. Jag läser om människor som är beroende av sociala medier och jag ser hur de blir mer och mer inlåsta i sina egna bubblor. Jag läser om ett Europa som skriker ut att vi måste konsumera mera. Jag läser och blir alldeles ledsen och förbannad i hjärtat.

Varför är vi så låsta? Varför tror vi bara på en sak?
Varför tror vi att håret inte blir rent utan schampo, varför tror vi att vi måste använda rengöringsmedel till köksbänken, varför tror vi att vi behöver alvedon när det egentligen kanske är vätskebrist, varför köper vi halvfabrikatsmat och tror på att allt är säkert och kollat, varför köper vi saker för att fylla ut våra liv med, varför gör vi inte det vi känner för, varför låter vi andra styra oss, varför umgås vi inte längre med varandra, varför gör vi saker vi inte vill, varför känner vi oss värdelösa utan utbildning och arbete, varför tror vi att vi måste ha ett fast jobb, varför inbillar vi oss att vi är lyckliga när allting tyder på att vi inte är det?

Min vän sa att det är för att kulturen är så. Den bara är.
Men en kultur, är något som vi människor själva skapat, en kultur är något som hela tiden formas och det är bara vi som kan förändra den. Hen har inte vågat riktigt släppa taget och jag tror att det är svårt att göra det också, om man inte vågar eller orkar. Man behöver inte det heller, men jag tror att många skulle må bättre om de lät sig själva tänka efter lite på vad det är som egentligen sker i deras egna liv och i omvärlden. Ifrågasätta sina mönster om man nu mår dåligt, och kanske dubbelkolla, mår man verkligen bra? Vad skulle man vilja göra annorlunda och vad är det som hindrar en? Vad hindrar just dig från att vara där du vill vara idag? 

   För mig tog det två år och under den tiden hade jag en människa jag litade fullt ut på, som tog mig för den jag var och som lät mig vara den jag ville vara. Som lät mig prova mig fram, som fick mig att inse saker, som lyssnade när jag berättade om mina tankar. Jag är evigt tacksam för det.
Är också glad över alla diskussioner jag har fått ha med vänner, familj, kurskamrater och andra. Numera försöker jag ta till mig av vad andra har att säga, jag tror att människor har mycket att ge varandra. Ett samtal ger alltid en kunskap på ett eller annat vis, om den så är för att kvarvara ett redan existerande faktum eller för att ge nya infallsvinklar och insikter. 

Eller vad tror du?
 

RSS 2.0