Nattskriverier - 8331

Inatt, eller var det idag, drömde jag att jag och mina vänner lekte kurragömma i huset vi bodde i. Inte i lägenheten, men i huset. Jag var i en skrubb, doften av det gamla träet omfamnade mig och tröjan hakades fast på trådrullarna som förr i världen användes som krokar på väggen.
Du var inte där, men en minibuss med folk jag kände körde förbi på grusvägen utanför. På riktigt är det faktiskt asfalt där. Jag var omgiven av fina människor. Men du var inte där.
  Jag drömmer fortfarande om dig ibland. Förra veckan ville du bli min och jag vet inte varför. Vi var utanför brandstationen. Den gamla, den som vi båda sett när vi vuxit upp. För vi är från samma grop och vi kommer alltid att vara från samma grop. Var det därför vi förstod varandra. Var det därför jag ville hålla kvar. Leva som de där på tv, med mannen i sitt liv som alltid funnits i närheten och bygga upp en familj med hus och bil, leva i småstadsidyllen. Tänk, det var så, meant to be.
Det blev vi, där utanför brandstationen. Men det kändes inte rätt. Som att falla tillbaka till något lite väl urtvättat.
  Jag köpte flera vykort idag. Ett till dig. Vill skicka något mer, men kommer inte att göra det. Inte läge ännu, inte läge ännu. Jag tror att du vill radera mig helt, så lät det sist. Vi kanske inte borde vara vänner, se vad du och jag skriver, vi kanske inte borde följa varandra, skrolla förbi varandras bilder. Och det blir så jävla tungt i bröstet. Och tomt.
 
Var tredje dag dyker gamla minnen upp, berättar hur vi var, vad som hände, allt vi sa. Och jag minns hur vi kunde släppa allt och vi hade alltid varann. Till hundrafemtiotre procent var allt vi gjorde sant.
Jag kunde inte haft det bättre, eller hur var det nu, hjärtat längtade till något mer. Men det hade inte med oss att göra, jag insåg det bara alltför sent.
  Leker ibland med tanken om hur allting kunde vara, hade det faktiskt ännu kunna vara underbart. Du är en av dem som fick mig tro på ständig kärlek, trots alla motgångar i världen och när jag berättade det för dig med tårar i halsen, fanns du inte längre där. Du finns inte längre här.
   Trots att jag ser butiken med ringarna i fönstret, vi pratade om vilka som skulle passa, du ville ha en slät och jag en med mönster. Vilket namn skulle vi ha, du sa att mitt kunde du ta.
Ibland går människor förbi med likadana skjortor som dig, den där blågrönrutiga som du köpte i hemstaden, jag var ditt smakprov, du litade på mig. Alla andra ser hemska ut i dem.
   Jag har ännu inte suttit på trappen, där vi började bli osams en gång. Jag såg dig gå, du blev mindre och mindre på Senatstorget och jag tänkte att nu kommer han aldrig tillbaka, men det gjorde du, för du hörde alltid min sång.

  Jag är fortfarande så ledsen, för allt ont jag gjort dig. Det finns inget mer jag ångrar än att ha fått dig att inte kunna äta, att få dig gråta, att veta att du inte kan tänka, sova, leva. Bara för att jag svek dig. 
  Jag sa så jävla mycket dumt.
Varför släpper man gränser med dem man älskar mest.
  Du var min närmaste person, du borde aldrig ha hållit kvar mig. Eller borde du, precis ha gjort det. För ingen i världen förstår det vi hade, knappt jag själv.
  De får säga vad de vill, om pengar och skit, för det är inte sant, jag ville prova, för inget var som ditt och mitt.
   Jag vet att vårt lås är på botten, jag kastade det i maj, tittar ibland på vågorna, tänker olika saker, ibland helvete ånaj. Mest är jag glad, för det hade kanske aldrig funkat att hålla ihop oss än idag. Jag hade inte velat se dig ledsen ännu en dag.
 
Sist vi sågs, fick jag en kram. Du var inte du, utan nån helt annan. Jag kunde inte andas.
Du sa att jag inte ska släppa taget om honom, för det skulle jag ångra var dag. Gör inte som du gjorde med mig. Det är sant, att han är det finaste jag har och inget gör mig gladare än att lära känna honom mer och mer för var dag. Men livet är långt och vi ser vart det tar oss, de säger att sann kärlek har en vana att komma tillbaka och alla berg kan ännu skaka. Du tror på ödet, jag vet inte längre vad jag ska tro, mer än att det är verkligen här jag vill bo. Det är allt jag vet för nuet, livet får ta mig vidare med sina studier.
 
Och du sa att jag älskar dig så mycket att jag måste släppa taget om dig och jag tänker precis samma sak, men vet att det inte är en klyscha för sig.
Och jag älskar dig så mycket att jag vill inte längre göra något, skriva eller ringa om det inte är vad du vill och mår bra av. Men jag behöver göra det här för annars drunknar jag i ett jävligt stort och öppet hav. Jag bad om en till kram. Och du var en trött och less främling som inte ville mer. Aldrig har något känts mer värdelöst än när jag ville nå dig men du bara tittade ner. Som en mur att riva och bakom den finns den vackraste trädgården i världen, med något vissna växter.
  Jag gick ut, den här gången kände jag inte att jag ville säga så mycket, sådant som inte kommit fram. Den här gången hade jag sagt allt jag tänkt på, som jag funderat på om det var sant. Men du hade inga svar. Men jag känner dig så väl, att kanske jag kunde gissa mig fram på det lilla som blev.

Och jag vet att jag nog är lyckligare nu. Och jag vet att ingen har det nog någonsin bättre än du.
Och det är allt jag bryr mig om, för du kommer att bo i mitt hjärta tills dagen jag dör
 

Kommentarer

Berätta det du känner för här:

Nimi/Namn:
Kom ihåg mig?

Sähköposti/E-postadress: (bara jag som får se)

Har du en egen blogg? Tell me :D

Och till sist.. vad ville du berätta? :)

Trackback
RSS 2.0