8332

Jag höll en av våra kuddar i famnen. Det vita örngottet med en sovande Muminmamma. Så stort att det var som att ge någon en kram. Jag gick barfota till huset, med något enkelt linne hängandes på kroppen, något så svagt. Luften var så lätt, smekte knävecken. Du kom inkörande med bilen. Jag såg ingen brevid dig.
Men det ändrades hela tiden. Hon blev en skugga, sedan något klart, något glittrande, med det största leende jag någonsin sett och med skinande rent och tjockt hår, mörkare än mitt. Hundra gånger bättre än mig. Höll kudden hårdare i famnen, så nära hjärtat som möjligt, det bekanta ljudet av bildörren som öppnades. Du klev ut. Med sorgsna ögon. Jag ropade på dig. Vad är det här egentligen, vad gör du, kom hit. Du vände dig om och kom fram till mig. Sa ingenting.
 
Det blev en dimma. Sen klarnade det, utanför det trasiga staketet. Gräset med daggdroppar. Solljuset mot den blå, ljusgrålila väggen. Hon kom ut, skrek åt dig och frågade vad du höll på med. Du kom närmare och du lät dina läppar röra mina. Jag förstod ingenting. Frågade om hon visste, du skakade på huvudet och log.
 
2013-08-15 11:42

Kommentarer

Berätta det du känner för här:

Nimi/Namn:
Kom ihåg mig?

Sähköposti/E-postadress: (bara jag som får se)

Har du en egen blogg? Tell me :D

Och till sist.. vad ville du berätta? :)

Trackback
RSS 2.0